Aftonbladet – 3 juli 1861, sida 2

sin stödjepunkt, och den ena regeringen efter : den andra, med undantag måhända af Österrike, Bayern och Spanien, skail se sig föranlåten att följa Frankrikes exempel; då de måste inse, att Frankrike icke mera kan tillåta att man angriper det af franska re-j geringen .erkända konungariket Italien... Dagens post bringar oss texten till de depe-l: scher, som i. denna angelägenhet utbytts mellan kabinetterna i Paris och Turin. Man . finner deraf bekräftadt, att erkännandet icke skett under några reservationer eller på några vilkor, som kunna. anses kränkande för Italiens rättigheter. Vi anse oss böral in extenso meddela båda dessa diplomatiska handlingar. Thouvenels -depesch är af följande innehåll : Paris den 15 Juni. M. H.! Konung Victor Emanuel har skrifvit ett bref till kejsaren för att af H. Maj:t begära sitt erkännande såsom Italiens konung. Kejsaren har upptagit detta meddelande med samma känslor af välvilja, hvilka han hyser för Italien, och H. M. är desto mera benägen att lemna ettl: nytt bevis derpå och villfara konungens önskan, . som det, om vi under nuvarande förhållanden afhålla oss derifrån, skulle kunna framkalla oriktiga förmodanden och anses såsom ett bevis på politik, hvilken ej längre är den kejserliga regeringens. Men om det ligger oss om hjertat att ej i detta afseende låta några tvifvelsmål rörande våra afsigter få råda, så finnas dock nödvändig1 heter, som vi ej få förlora ur sigte, och vi måste draga omsorg om, att vårt erkännande icke tolkas på orikiigt sätt i Italien och i Europa. H. Maj:ts regering har icke i något afseende dolt sin tanke om de händelser, hvars skådeplats halfön var sistlidet år. Erkännandet af de förhållanden, som följa deraf, kan ej vara en borgen för desamma, lika litet som ett retroaktivt gillande af en politik, beträffande hvilken vi ständigt förbehållit oss hela vår omdömesfrihet. Ännu mindre får Italien deri finna en uppmuntran till Mg som äro egnade att blottställa den allmänna freden. Våra åsigter ha icke ändrat sig efter sammankomsten i Warschau, och vi hade då tillfälle att göra dem bekanta såväl för Europa som för turinerkabinettet. När vi då förklarade, attvi betraktade noninterventionsprincipen såsom ett rättesnöre för alla makter, tillade vi, att en öfverträdelse deraf utaf Italien icke skulle erhålla kejsarens regerings bifall, ehvad följden deraf än måtte bli. Vi hysa ännu alltjemt samma tänkesätt, och vi afvisa på förhand a solidaritet med planer, hvilkas färor och följder den italienska regeringen ensam får uppbära. Å andra sidan kan turinerkabinettet göra sig redo för de pligter, som vår ställning till den hel. stolen ålägga oss, och jag anser det öfverflödigt att här tillägga, att då vi återknyfade officiella förbindelserna med den italienska regeringen, vi ingalunda ha för afsigt att vilja försvaga värdet af de utaf den romerska curian anförda besvär mot infallandet i flera af påfvestatens provinser., Lika litet som vi skall konung Victor Emanuels regering kunna bestrida vigten af de svärigheter af alla slag, som äro förknippade med den romerska frågan och nödvändigtvis måste beherrska våra beslut, och hon skall inse att, då vi erkänna konungen af ltalien, vi måste fortfara att hålla Rom ockuperadt, så länge icke tillräckliga garantier värna de intressen, som förmått oss dertill. Kejsarens regering har aktat nödigt att i ett ögonblick såsom det närvarande gifva turinerkabinettet de mest öppna förklaringar, och vi hysa den tillförsigten, att det skall veta att uppRATE dessas karakter, så väl som deras ändamål. Ni torde uppläsa denna depesch för baron Ricasoli och lemna honom en afskrift deraf. På denna depesch afgaf den italienska regeringen genom baron Ricasoli följande svar: Tärin den 21 Juni. Hr grefve! Franska sändebudet har meddelat mig en depesch, af hvilken ni här finner en afskrift bifogad. I denna depesch förklarar h. ex. franske ut: rikesministern, att h. kejs. m:tär beredd att mn oss en ny underpant ku sina välvilliga tänesätt, i det han erkänner konungariket Italien: Han tillägger likväl, att denna handling framför allt har för ändamål att förebygga oriktiga förmodanden samt att den icke innebär något retroaktivt gillande af en politik, beträffande hvilken h. kejserl. m:ts regering fortfarande förbehållit sig fullkomlig omdömesfrihet. Ännu mindre voro vi, enligt denna depesch,, berättigade att i Frankrikes erkännande se en uppmuntran till företag, som kunde vara egnade att blottställa den allmänna freden. På samma gång hr Thouvenel erinrar om de på Warschausammankomstens tid af franska regeringen afgifna förklaringarna, upprepar han, att han äfven för framtiden betraktar noninterventionsprincipen såsom rättesnöret för alla makter, men han förklarar, att kabinettet i Tuilerierna på förhand afvisar all ansvarighet för anfallsplaner samt att vi måste uppbära alla farorna ej mindre än alla följderna at desamma. det hr Thouvenel härefter utvecklar Frankrikes ställning till romerska hofvet, erinrar han derom, att vigtiga hänseenden nödsaka kejserliga regeringen att låta Roms besättande fortfara så länge, tilldess erforderliga garantier blifvit ställda för de religiösa intressen, hvilkas beSkyddande med rätta ligger kejsaren om hjertat, och han uttalar det förtroende, att konungens regering skulle veta värdera denna frimodiga förklarings karakter och ändamål. Innan jag tillkännagifver för eder min åsigt rörande de uti hr Thouvenels depesch utvecklade betraktelser, måste jag bedja eder, hr grefve, att hos hr ministern för utrikesärendena uttala min lifliga och djupt kända tacksamhet för dessa dyrbara bevis af sympati, som kejsaren är benägen att gifva vår nationella sak, i det han erkänner konungariket Italien. Under närvarande förhållanden eger denna akt ett särdeles värde, och italienarne skola vara djupt rörda, då de se, att hans kejserliga majestät, fastän han icke förändrat sitt omdöme öfver de händelser, som förlidet år tilldragit sig på halfön, är böjd att gifva det ännu af en stor nationalsorg nedtyngda Italien ett så lysande bevis af sin höga och storsinta välvilja. ; I det jag anmodar eder att vara organ för dessa känslor hos kejsarens regering, följer jag blott den store statsborgares exempel, hvars död vi begråta. Jag uppskattar, likasom han, till hela dess:värde den frimodighet, hvarmed den kejserliga regeringen behagat gifva oss tillkänna sina åsigter rörande de tilldragelser, som kunna inträffa uti Italien. Jag kan icke bättre besvara fatta hava nå ffrtenroende In ÅA: tag med lika