Aftonbladet – 1 juli 1861, sida 3

ver den oväntade befordringen, afbröt honom Neubauer: Var stilla, mästare! Hvad är allt menniskoverk och alla menniskors förhoppningar! Vi äro som gräset på fältet, som om morgonen står så stolt och om aftonen är afmejadt. Jag kommer ej rigtigt ihåg, huru språket lyder, men så ungelär är meningen. Och för att säga det i korthet — ty ni är ju en man och jag är ingen prest — i dag morgse fick ni ett bref med rödt sigill; här har ni ett med svart — klar morgon mulen qväll — läs det sjelf. Brefvet innehöll underrättelsen om Fredriks död. Hans magra kropp hade ej uthärdat den omåttliga flit och ansträngning, hvarmed han egnat sig åt sina studier. Döden skall någon orsak hafva, anmärkte Neubauer vid ett ställe, som förekom dem båda något dunkelt, och stadsmusikanten tillade: Så eller så: jag wvisste på förhand, att jag ej skulle få återse mitt barnX. nder sorgens första dagar satt Kullman ofta hela timmar 1 den mörkaste vrån af kammaren, såg ned i golfvet och sammanknäppte händerna öfver knäet. Och då hans hustru talade vänligt vid honom i denna bedröfvelse, sade han: Hustru, trösta mig ej. Nu är jag mer än hoftrumpetare, jag är verklig kammarmusikus och kan äta mig mätt, o att jag åter vore stadsmusikant och vi finge stadna qvar här uppe i tornet, och vore hungriga och — — hade vår Fredrik åter! Och det låg mig alltid i sinnet, att den gossen var för god och för vek för denna verlden!4 Men derpå reste han sig plötsligt upp, räckte sin hustru handen och slöt med manlig fattning: Vi vilja dock ej förlora mod och förtröstan. Den välsignelse, som Herren gifvit oss i hemmet, emedan vi förbarmade oss öfver barnet, skall ej tagas ifrån oss. Skicka in våra tre barn till mig, så att jag får leka med dem och tala med dem om Fredrik. Den som söker tröst, han finner tröst. Den nye hofmusikus Kullman flyttade från tornet ned i en våning i staden och den hemmets välsignelse, han talat om, följde med honom. Och snart hade åter tornkammarens stilla förnöjsamhet och frid blifvit hemmastadda i den nya boningen. En klar, solbelyst lefnadsafton blef de fromma ma