Aftonbladet – 1 juli 1861, sida 3

Efter att ha anfört ett par nyare exempel på trycktvångets missbruk, afslutade talaren sitt anförande sålunda: Hvad vi fordra är en återgång till beroendet af lag. Vi fordra det i landets intresse och i regeringens. Det nuvarande tillståndet bör ej längre fortfara. Om jag rådfrågar historien och vänder mina blickar till denna mäktiga amerikanska konfederation, som nu. håller på att upplösas, och säger: Hvadan dessa betänkliga tilldragelser, så blir svaret: Derföre att Förenta taterna buro inom sitt sköte ett frö till upplösning. De stjernor man satte till på dess flagga, förmådde ej dölja slafveriets skamfläck. Man hade afgfvit en protest emot denna afskyvärda institution, och Södern begagnade detta tillfälle att börja en gudlös kamp. Och hvad var härvid dess första tanke? Den bar handen på en at landets dyrbaraste institutioner, den tillin tetgjorde tryckfriheten, vida vådligarei dess ögon än Washingtonskabinettets kanoner. Man skall måhända invända, att tryckfriheten under sinnenas nuvarande tillstånd skulle innebära vådor. Då jag icke sjelt vill svara häruppå, så slår jag upp Montesquieu; hvilken var ganska lycklig att lefva under Ludvig XV, ty i våra dagar skulle hans Lettres Persannes och måhända till och med hans Esprit des lois ha fört honom till den korrektionella polisen, och domrarne skulle ha beundrat, men fällt honom. Montesquieu har sagt: Augustus (det var detta namn, som smickret gaf åt Octavius) återställde ordningen, d. v. s. en stadigvarande träldom; ty uti en fri stat, der man lyckats bemäktiga sig enväldet, kallar man regel allt hvad som kan grundlägga en endas obegränsade frihet, oroligheter och split deremot allt hvad som kan upprätthålla undersåternas ärliga frihet. åväl! vi fordra ingenting annat än hvad som kan upprätthålla denna ärliga trihet, om hvilken Montesquieu talade. Våra önskningar ha i sjelfva verket aldrig öfverskridit denna gräns. Vi hafva aldrig eftersträfvat makten att sätta staten i fara. Hvad vi, vilja är rättigheten för pressen att existera med sjelfständighet. Jag ber er, M. H. erinra er en bland edra minnesvärda sessioner, då helt oförmodadt ord uttalades, hvilka måhända ej ha fallit er ur minnet. Erankrike hade dragit svärdet för att frigöra Italien. Jag steg då upp för att utan det ringaste förbehå ge mitt bifall till detta ädla krig; men jag tillkännagaf derjemte, att jag en dag skulle af regeringen begära redovisning för de principer, i hvilkas namn den kastade sig inuti detta stora företag. iget lyckades, triumfen blef fullständig, Och jag uppträder nu i dag för att hålla mitt örd. Det ärirättens namn — denna rätt, om hvilken Bossuet yttrade, att för densamma icke gifves någon preskriptionstid — som jag nu återfordrar mitt fosterlands arfvedel, dess rättigheter, dess ära, dess frihet. I hafven återupprättat tribunen. Pressen måste ock återfå sin frihet. Så länge detta ej skett, skolen I här finna en beslutsam motståndare, söm under alla förhållanden skall säga landet, att godtyckets bibehållande är detsamma som en sjelfbekännelse om egen obotlig svaghet.