Aftonbladet – 1 juli 1861, sida 3

från -Ebersbach funnit en så oöfverträfflig hustru. Hvad hon brukade. säga om sin hädangångne Fredrik, det sade nu också menniskorna om honom sjelf,.att han nästan vore för god och för vek för denna verlden, och dervid brukade de tillägga: Det är en lycka, att han har en så barsk och duktig hu stru, Med fromma tankar, med smärtsamt ljufvå erinringar besteg den fordne stadsmusikanten den 14 Juli slottstornet. Men då stötte han så kraftigt i sin tenorbasun, att det mäktigt genljudade från den trånga dalens klippväggar. och så som han då höll ut tonerna, lät dem småningom stiga och förklinga, kunde ingen göra honom efter, ja till-och med han sjelf kunde ej på någon annan dag blåsa så som på denna; ty då skallade icke blott basunen, så att den gaf sin rätta och skönaste ton ifrån sig, utan stadsmusikanten sjöng också dervid inom sig de rätta orden, och det klang i hans själ som en hel fullstämmig korsång, som ett Te Deum efter vunnen seger, när de i qvartett uppstämde: t Nu tackar Gud allt folk Med hjertans fröjd och gamman, För stora ting, dem Han Gör med oss allesamman; Den från vårt moderslif, Af nåd och stor miskund, Så mycket godt oss gjort Och än gör hvarje stund. Och när nu musikanterna trädde till fönstret midt emot för att upprepa korålen, då smatltrade den gamle ännu väldigare i sin basun, att det klang som en orgel, ty han skådade nu ned på sitt hus och hem, och sjöng inom sig den andra versen på psalmen, och det föreföll honom då, som om Martin Rinekort alldeles enkom diktat den för Henrik Kullman, stadsmusikanten i W eilburg: 2 Den nåderike Gud, Han oss ock här förläne, Att vi med hjertans fröjd I frid städs Honom tjene! Och Herren, stor af nåd, Oss vare alltid blid; Oss vare Herren när Nu och i evig tid! Slut. .