Aftonbladet – 1 juli 1861, sida 2

märkvärdighet, som för närvarande finnes i Weilburg ; och derföre fick jag genast lof att stiga upp i tornet, på det man ej må kunna säga om 0 att jag söker det yppersta på långt håll, medan jag dock fr det i mitt eget slott. Under detta tilltal ;stod stadsmusikanten orörlig som en staty — han var ju i skjortärmarne. Utom högtidstocken, hvari den nye hofkapellmästaren nu prunkade, egde han blott en hel och enitrasig tröja, båda ämnade för hvardagarne, och. en tröja kunde han väl omöjligen taga på sig till heder för det furstliga besöket. . Kristina hade redan två gånger dragit Neubauer i armen samt bedt och besvurit honom att gå in i sidokammaren och lemna ifrån sig hennes mans tegelröda rock. Förgäfves — han var och förblef döf. Fursten lät kalla Fredrik och samtalade en stund vänligt med gossen. Nu till fiolerna! ropade han derpå med höjd stämma. Jag skulle också gerna vilja höra en af de sköna duetterna, stadsmusikant, och ber äfven min kusin, herr skyttkonungens kärälskelige fosterson, med riktig empressement om denna ynnest. Stadsmusikanten förblef a och stum såsom förut och gaf blott då och då genom djupa bugningar något tecken till lif. Under det fursten talade med Fredrik; hade han halfhögt ropat till Neubauer: Gif mig min rock, hör ni, min rock! Hit med rocken, eller jag slår armar och ben af er sedan!? Fursten såg förvånad på den förstenade stadsmusikanten. Då framträdde Neubauer med en sirlig bugning och sade: Jag bar redan berättat ers höghet, att min vän har den besynnerliga idn att blott. spela viol inom lyckta dörrar, samt att han blott i duett är en mästare, men ingalunda när han spelar ensam. Men jag glömde en annan egenhet. Han kan blott i skjortärmarne spela så der förträffligt; så snart han får en rock på sig, blir hållningen osäker, stråk