Aftonbladet – 29 juni 1861, sida 3

el hängt upp på väggen midt för hans stol) varseblef sitt redan lätt gråsprängda hår, så blygdes han och gick högst resignerad n i den lilla sidokammaren för att hålla iftonbön med sina barn. Äfven fru Kristina blef något mildare stämd not främlingen. Hon ansåg visserligen alla ans historier för hopdiktade, men dock ora hopspunna. Karlen tycktes henne ha uppnått en sådan skicklighet och aplomb i att ljuga, att hon slutligen fick en viss respekt för honom. : SeX, sade han till det äkta paret, då stadsmusikanten åter kom ut, der ligger en hel hög med noter; vi lägga den på golfvet, det blir min hufvudkudde och något vidare behöfver jag icke för i natt. Jag eper in mig i min vida långrock, anbe faller min själ åt. Sankt Frans och Sankt Anton och sofver i natt lika godt här på volfvet, som i går natt i den mjuka klosterbädden. Den, som är trött, ligger ju mjukt, om det än vore en dyng hög. Jag hade väl kunnat gå til någon af hof. musikanterna, men jag gör det inte. I förtroende sagdt, min vän, jag kommer hit med ooda rekommendationer, såsom sökande till den -ledigblifna hofkapellmästaretjensten (det må du inbilla bönder!4 tänkte fru Kristina inom sig) — och då skulle ju mina underlydande förlora respekten för mig, om jag i denna utstyrsel toge in hos någon af dem. Stadsmusikant, jag kastar mig i armarna på dig; jag frågadeigåri Arnsteins kloster de ärevördiga bröderna: Hvem äribland alla Weilburgs musikaliska artister den hederligaste, pålitligaste, minst afundsjuka? Då svarade den qvicka pater Placidus: Den högst SLA ibland dem, stadsmusikanten uppe i slottstornet. Och med detta beskd beslöt jag att taga qvarter hos er och anförtro mig åt er. Drägten som gör mannen fattas mig. Stadsmusikant, ni måste i morgon bittica låna mig er galarock, ty jag måste genast låta presentera mig för fursten, Huru! den tegelröda rocken, som hela