Aftonbladet – 29 juni 1861, sida 3

icke min musik är bekant, så är åtminstone min person det. Ser ni, jag har nu redan i två år genomvandrat alla våra småländer, isynnerhet de andliga furstendömena, och hvarhelst jag finner en musikalisk själ, der tager jag in; helst i kloster, hos domherrar, eller också ibland hos vanliga verldeliga prelater. Lutherska pastorer undviker jag; de hafva för det mesta många barn och litet vin. Öfverallt betalar jag blott med musik. Att taga in hos en omusikalisk menniska, det vore ett skamlöst tiggeri; men jag tänker, att en spritt ny menuett är betalning nog för ett nattqvarter; för ett klaversolo kan man antaga en middagsbjudning, och för en ny messa måste munkarne i de fetaste kloster åtminstone gifva mig en månads fri förtäring, dryck och logis. På det sättet har jag nu i två år rest genom alla de tyska herrarnes länder; hvem gör mig det efter? Hos oss i Böhmen har man ett ordspråk om slägten: Han är en Neubauer, kasta honom midt i Moldau, och om han också icke kan simma, skall han ändå icke drunkna ! Det ordet har jag lagt märke till när jag, som en tok, kastar mig i hvarje hvirfvel, ty jag vet ju förut, att jag icke drunknar.4 Stadsmusikanten började småningom finna ett visst nöje i att höra på den muntra ynglingen, hvars tunga var så förträffligt smord, att den, en gång väl satt i gång, knappt stod till att hejda. Med ett belåtet leende lyssnade han till slut på den unge maestron, som i Wien suttit som lärjunge vid Josef Haydns fötter, och hvars vildt genialiska ymlonier man redan tryckte och uppförde i Paris. Neubauer hade ej sagt för mycket Om sig sjelf. Vid den tjugoårige äfventyrarens berättelser som så ölvermodigt lekte med sin talang, genombälvades den fyratioåriga stadsmusikantens bjerta åter af det gamla begäret, att ur det borgerliga yrkets förqväfvande puppa plötsligen bryta sig fram i verlden som en berömd tonkonstnär. Men när han då såg upp och i ett stycke spegelglas (som Kristina i brist på en riktig spe