Aftonbladet – 29 juni 1861, sida 3

skönt och helgjutet som i dag hade de knappt någonsin spelat. us: då de voro som bäst i taget smög Kristina lyssnande till nyckelhålet; hon tyckte alldels hon hade hört steg derute. i Nu kom duelttens final, så rent, så ljuft! Då de sista tonerna förklingade som en melodisk suck, måste alla tre ovilkorligt hälla andan! Då hördes en högljudd handklappning ulanför dörren, en skallande stämma ropadek Bravo! bravo!4 och dörrklinkan trycktåk ned, såsom om någon försökt öppna. Stadsripisikanten lade harmsen bort fiolen och lälje upp. En kg spelevink, som knappt såg ut att vara tjlko år, trädde in. Det var präktigt speladtK ropade han, nu ser jag att jag är på rita stället. God afton mäster stadsmusikarl: Den (Wtalade besvarade den öfvermodiga helsningh, ehuru icke så alldeles vänligt, och lyfteJupp lampan för att lysa litet närmare på den främmande. Den unge mannen såg verkligen nästan misstänktut. Kläderna, eburu af förnäm snitt, voro mycket illa medfårna, och på det ungdomliga anglet hade redan utsvälningen tryckt sin förSiypende pregel. tJog är Frans Anton Neubauer, böhmaren, sade den objudne en med en sterk österrikisk brytning; edra vänner i klostret Arnstein låta helsa er och rekommendera mig till er gästvänlighet.t Derpå han sig straxt hemmastadd, utan att någon inbjudning, lade bort hatt och käpp och satte sig ned. Fru Kristina gjorde en sur min och dreg sin He nik i rocken; men denne besinnade sig snart, skakade främlingens hand och sade: cFör mina vänners skull är ni mig välkommen till en stunds hvila, särdeles då ni, såsom jag förmodar, är musikus.4 Hå!t sade Neubauer, det borde ni väl veta. Om jag också är ung ännu, så känner man dock redan mina symfonier och qvartetter från Wien till Paris, och der