Aftonbladet – 28 juni 1861, sida 3

oss skänkt, ochi uppfostra honom till en from och duglig menniska. Utan välsignelse skola vi deremot äta vårt bröd, om vi gifva barnet ifrån oss. I början får du den största tyngden deraf, men sedan faller den på mig; vi vilja troget dela allt, hvad med detta barn har kommit i vårt hus — både omsorgen och välsignelsen. Johan Fredrik, arma hittebarn!— Fredrik skall du hädanefter kallas af oss och blifva en musikant! Och du skall bättre lyckas dermed än din fosterfader 14 Kristina blef helt slagen af Henriks bestämdhet och hans afgörande ton. Han tycktes hafva blifvit en helt annan menniska, ifrån det han lade barnet och brödet på bordet. För första gången kände hon hos honom mannens myndighet, för hvilken hon måste böja sig. Hans högtidliga ord om den välsignelse, som hvilade öfver barnet och brödet i förening — och blott sålunda — genombäfvade hennes vidskepliga sinne. Så beslutsam och sjelfständig hon annars. var — just här, der hustrun hade den afgörande rösten, kände hon sig vara en svag qvinna. Hon försökte visserligen flera invändningar, till och med .under tårar, men hon förmådde ingenting -mot mannens nästan religiösa hänförelse. Aldräsist förskansade Hon sig bakom qgvinnors och bekantas onda tungor. Huru skulle man ej beskärma sig ölver, att de, som sjelfva voro fattigt folk. upptagit ett hittebarn, förmodligen för ait sladsmusikanten skulle få göda det med sina koncepter och notpappershögar? Men Henrik svarade oförfräradt: wZjehn Dir die Leut ein schiefes Maul, So sey ein Gesichterschneiden auch nicht faul säger Doktor Martin Luther, och jag tän ker; vi äro begge goda lutheraner.