tillbaka in i kammaren, lade hufvudet I händerna och grät bitterligen. Stadsmusikanten ilade genom de tysta gatorna; han visste ej sjelf hvart och hvarföre. Det var väl att det redan blifvit mörkt; ty om menniskorna hade sett honom springa så, skulle de hafva sagt, att Henrik ullman varit full eller tokig. Onda och goda tankar kämpade i hans själ. i; Pettvarföre har jag tagit mig en hustru, då jag icke kan försörja henne? En så god och bra hustru, men ändå icke tätt passande tör en musikus! Hon förstår kr inte. Hon begär bröd, när jag söker tillkämpa mig Tertinis stråkdrag. Och hon-har rätt — skall icke jag skaffa henne bröd? Men jag har också rätt, ty när jag blott funnit den stråkföring, som jag känner inom mig, då kan hon är få baka sin söndagsbulla, så stor som en qvarnsten. Kunde jag nu bara skaffa henne bröd för det första!X Han sökte flera gånger i alla fickor, om ej tilläfventyrs något mynt blifvit qvarglömdt; men förgäfves. Så skyndade han framåt ända öfver Lahnbron. Nu var han utanför staden på fria fältet. Det hade blifvit alldeles mörkt. De spökgestalter, hvarmed vidskepelsen befolkar klipphålorna utanför Weilburg, dansade för den besinningslöst framilandes förvirrade blickar och han stannade plötsligt med rysning, tänkande på ordspråket, att dagen tillhör de lefyande, men natten de döda. Han vände sig om och såg tillbaka mot staden. Floden brusade hemskt i det nattsvarta a vet; det gamla slottet lägrade sig öfver den reda klippryggen, långsträckt söm en jätteik Sfinx; som tycktes hålla vakt vid dalens clipp-portar; Men högt öfver den tomma, ;dsliga byggnaden, ur hvars fönster ej