Aftonbladet – 27 juni 1861, sida 3

I dast få användas för mindre brott dömde fåns gar, hvilka blott hafva kort tid qvar af det åömda straffarbetet, och under den förflutna tiden genom flit och het samlat någon arbetsbehållning samt dessutom af fängelsets betäl gjort sig kände för pålitlighet, lydnad och ordning — hade de nu förrymde, såsom ej allenast gröfre brottslingar, utanock nyligen å fängelset intagne, ej på något vilkor till den föreifna anbefallda rodden blifvit utsläppta och olyckan derigenom varit förenyggå: Långholmen den 27 Juni 1861. . 4. Tellander. Vi. kunna tillägga att då detta skrifves, kl. 4 e. m., det ännu icke lyckats, hvarken att få reda på mördarne eller att finna något spår af hvart de tagit vägen, oaktadt Junder hela natten polismästaren Ekströmer, stadsfiskalerna Kock och Silfversparre, flere konstaplar samt en stor del af polisstyrkan och stadsmilitärkåren genomströfvat skogar och vägar ända till nära 2 mils at stånd. Deremot har manskapet å tvennc utsända båtar från ett betydligt djup, omkring 30—40 alnar från land, i går afton uppdragit den dränkta soldatens lik, son till det yttre syntes oskadadt och genasi fördes till Långholmen. Geväret återfann: icke, och det draggades icke heller vid dett: tillfälle efter det. En militärkommendering fann i går närs det ställe, der rymmarne landstigit, deras bussaronger, mössor och skor. I den en: bussarongen fanns en civil mössa, som de haft i beredskap, men synes ej ha hunnit medtaga. Ettpar unga putsare vid jernvägen hade varit ute och badat nära stället nä rymmarne ankommo dit, men de hade vic åsynen af korrektionisterna skyndsamt tagit sina kläder och begifvit sig till Liljeholmen. Vid i går å Långholmen, i närvaro a! justitieombudsmannen hållen föregående undersökning blef upplyst att Lundgren, som var s. k. bas eller föreståndare för ett sten arbetarelag, varit den som stått i spetsen för rymningsplanen. Han hade sagt åt soldater Nordell att han skulle ut på arbete igen oc! bedt honom medfölja. Han hade äfven tillsagt att han dervid behöfde två karlar som kunde ro, och när flera erbjödo sig att medfölja hade han sjelf utvalt Carlsson och Skog. För att insöfva soldaten i säkerhet hade har yttrat, att han väl borde ha talat vid kapten Wennerström först, men att det också kunde göra detsamma, när kaptenen icke vore närvarande. Derpå hade han med soldaten tagit den ovanliga vägen åt Årstaviken. Då mordet föröfvades hade en kullbåt varit ej längre från stället, än att en der; sittande arbetare från Bergsund hade kunnat se, huru, under det en af korrektionisterne förblef stillasittande i båten, de begge andra hastigt rusat på soldaten och tagit geväret af honom. Derefter hade den ene fattat honom om halsen och den andra i benen, hvarpå de gemensamt kastat honom i sjön. Soldaten hade kommit upp i vatten ytan tre änger och den sista gången fattat tag i båtkanten, men då hade en af våldsverkarne slagit honom i hufvudet med något tillhygge, så att han släppt båten och sjunkit. Nordell hade en gång förut varit med på bevakningskommendering å Långholmen. Lundgren är den djerfva tjuf, som för någon tid sedan gick upp i vinden till ett hus vid nedre Fredsgatan, derifrån genom vindsgluggen ut på taket och vidare till en byggnadsställning, slog ut en fönsterruta och kom sålunda in i en våning, hvarest han tillgrep en mängd klädespersedlar. Djurgårdsslagsmålet. Vi ha i dag erhållit del af Svea hofrätts utslag uppå de. besvär, länsmannen C. J. Nordqvist, sidenkramhandlanden C. A. Wibell, skomakaregesällen A. Andersson, sjömannen Wiklunds hustru E. B. Wiklund, jernarbetaren F. W. Österberg, sjömannen H. P. Larsson, löjtnanterna C. F. C. P. H: von Mecklenburg och C. F. Bibau samt underlöjtnanten J. M. Levin anfört dels öfver tingsrättens särskilta under målets handläggning meddelade beslut, dels öfver dess den 13 Nov. förlidet år afkunnade utslag i målet rörande det våldsamma uppträdet på K. Djurgården den 13 Maj förlidet år. Hofrättens ingress, redogörande för klagandenas framställningar, upptager inemot fem tätskrifna ark, fortlöpande, såsom vanligt, i ett enda stycke och utan någon enda punkt. Vi kunna så mycket hellre bespara våra läsare denna föga lockande läsning, som; parternas framställningar rörande förloppet vid det våldsamma uppträdet samt deras under rättegången framställda invändningar och påståenden äro väl bekanta genom de meddelade redogörelserna för målets handläggning och för de derunder vexlade skrifterna. Vi anse oss endast böra, på det man må veta. hvad som genom hofrättens utslag blifvit faststäldt eller ändradt, påminna derom, att tingsrätten hade dömt underlöjtnanten John Levin att, jemlikt 21 kap. 7 8 och 35 kap. 1, 2 och 4 8 missgerningsbalken, böta för vägafridsbrott 20 rdr, för ett större sår 5 rdr, för 7 mindre åkommor 7 rdr och för 71 slag utan åkomma, 2 skuffningar och ett hårdrag 7 rdr 50 öre, tillhopa 39 rdr 50 öre, tilll. treskiftes mellan kronan, häradet och åklagaren; Löjtnanten Claes von Ape att böta för oljud af öfverdåd på allmänt ställe 2 rdr 50 öre ji) lika fördelning mellan åklagaren och Danderyds sockens fattiga, samt för vägafridsbrott 20 rdr och för 7 slag utan åkomma 5 rdr 25 öre ill treskiftes. j Underlöjtnanten Axel von Mecklenburg att jem-: likt 21 kap. 7 8 och 35 kap. 4 8 M. B., böta för ägafridsbrott 20 rdr och för två slag 1 rdr 50 re, tillhopa 2A rdr 50 öre till treskiftes. i Löjtnanten I Bibau, enligt samma lagrum, attj: böta för vägafridsbrott 20 rdr och för två skuff-. ningar 1 rdr 50 öre, tillhopa 21 rdr 50 öre till treji skiftes, hvarjemte tingsrätten, som befriade un-, lerlöjtnanten Mazer från allt ansvar i målet, förpligtade Levin att godtgöra målseganden Wibelli ör läkarelön med 25 rdr, för sveda och värk med 30 rdr och. för hinder med 16 rdr, men då måls