Aftonbladet – 27 juni 1861, sida 3

slottet med de stolta pelarraderna vid de öga murarne lutade likväl till: förfall och var blott bebodt af en amtman. TI slottsrädgården sköto de klippta bokbäckarne och lindarne redan många vilda, sjelfsvåldiga skott och qvistar ut öfver den gamla trädgårdskonstens snörräta linier, ty ingen sax hade sedan flera år kommit vid dem. Den lilla staden. ligger djupt ned i dalen och höjderna rundt omkring utgöras blott af ödsliga hedar, öfversådda af basaltblock, mellan hbyilka låga buskväxter krypa — ett riktigt Westervalderlandskap. Öch idag hade den molnhöljda himlen äfven bredt sin gråa färgton deröfver, så att den dystra, ödsliga trakten. just bildade en passande bakgrund för den scen, som der nu skulle ga Se4, ropade stadsmusikanten till sin hustru, i det han trädde fram till fönstret i värdshuset, der de just tagit in. Der komma våra soldater tågande utför berget! Och i sjelfva verket såg man Dillenburgs garnison långsamt rycka in i dalen. Det kunde vara ungefär trehundra man. Soldaterna hade inga gevär, blott sina tornistrar hade man låtit dem behålla; officerarne deremot fingo ännu bära värjan; två täckta vagnar hade segraren likaledes låtit de kapitulerande medföra, och denna knappa krigiska hedersbetygelse var allt, hvad den tappra garnisonen genom ett fjorton dagars blodigt motvärn hade kunnat tillkämpa sig: Det illa belägna bergslottet hade icke längre stått att försvara mot ingeniöröfversten Fileys . väl uppställda och riktade kanoner; utan aftonen förut hade det kapitulerat. Bredvid den lind, under hvilken fordom Wilhelm den -Tystlåtne; den store Oraniern, hållit rådslag om Nederländernas befrielse, var nu fanan med Frankrikes liljor planterad. Öfverste von Dörings, en tapper han