Aftonbladet – 27 juni 1861, sida 2

goner, som i.dag skulle uppbrutit från lägerplatsen, medföljt å den i dag företagna fältmanövern. Om måndag kommer nämnde styrka att hemtåga, men den återstående delen att deltaga i en fältmanöver, som samma dag företages åt trakten af Rotebro, och hynrilrn trupperna återkomma tisdags afton. — Med hvarje gång Pepita di Oliva uppträder å Mindre föatern blir det bifall, re med hon helsas, mera lifligt och enhälligt. Stockholmspubliken hade på förhand intagit en viss förbehållsam och skeptisk ständpunkt, för att icke. göra sig skyldig till samma Ööfverdrifter; hvarom förmälts från Köpenhamn och Kristiania; och till en början var också Pepitas dans någonting så nytt, så föga öfverensstämmande med de föreställningar man här hade om scenisk danskonst, att man icke rätt visste om det gick an, om det vore rätt comme il faut, att bli förtjust och på ett lifligare sätt uttrycka sitt bifall. Men sedan man hunnit litet vänja sig vid denna äkta sydländska dans, der ingenting synes inlärdt och konstladt, utan allt tyckes utgå från ögonblickets inspiration, och-der hufvudsaken ligger uti det mimiskt-plastiska, uti sköna attityder, uttryck af lif, eld och päåssion, men icke uti konstiga piruetter, icke uti de balettmessiga rörelser, som höra mera till det gymnastiska och eqvilibristiska området än till den sköna konstens, har åskådarens bifall gifvit sig alltlifligare tillkänna. Med stor entusiasm har man sett den berömda spanska danserskan ett par aftnar uppträda uti ett af Bögh för henne särskilt krifveh divertissement, kalladt En Caprice, uti. hvilket hon spelar sin egen, Pepitas, roll och ger prof på omfattande mimisk talang och mycken esprit. Stycket är mycket roande; och man kan endast beklaga, att Pepitas medspelande deri klent uppbära sina roller. Om her Stjernström sjelf hade velat spela rollen af Mindre teaterns regissör, i stället för att lemna den åt hr Agardh, hos hvilken det är omöjligt att någonsin spåra en endaskymt af komisk kraft eller ens af bonhommie, så skulle inledningen till stycket utan tvifvel ojort långt större effekt. Hr Åhman kan icke heller lemna något riktigt begrepp om en ultranorsk norrman, sådan som balett mästaren Bjerkebek från Bergen. Derigenom att det karakteristiska hos denna figur, hvil zet blifvit vederbörligen återgifvet både: Köpenhamn och Kristiania, till stor del gå förloradt, minskas den effekt, som eljes skulle åstadkommits af denna kontrast emel lan en norsk och en span sk typ. Det hela ha emellertid mottagits: med lifligt bifall, hvil ket stiger till sin höjd, då Pepita i slutet a stycket bortlägger sin inkognito och inkom mer i sin danskostym för att visa hr Bjer kebek EI Ole4. Då sennoran förnyad gånger inropades, hade hon den artigheter att gifva denna dans omigen.