Aftonbladet – 27 juni 1861, sida 2

drig något bröllopsbord varit i hela vårt SR Men låt han icke den öfverblifna välfägnaden ligga sig för tungt om hjertat. Det är bättre att få gå ut i regn och vända om hem i solsken, än tvärtom. Denna början på ert äktenskap skall blifva er båda en pröfning från vår Herre. Jag litar fast på min Kristina och äfven på honom, Henrik. Han är välbeställd stadsmusikant i Weilburg och blåser morgon, middag och qväll en psalmvers för borgarne, på det de må veta hvad tiden lider och tänka på vår Herre och Gud; han är nu min käre son, Henrik, och jag litar på honom; men — tag icke illa upp, jag tänker och talar alltjemnt som den gamle Hans Schneider i Ebersbach — han är dock blott en musikant. Vore ej Kristina: så väl bevandrad i ordning och spar samhet, så ginge det väl si och så med er hushållning. Hans bekantskap. med mitt enda barn var mig i början ett bekymmer, men jag har sett, att han är -en stilla och god man, en bra karl, och har derföre till slut icke ogerna sagt ja; men — håll sig tapper, herr son! Vi hafva krigstid! Här är mitt faderliga handslag.. Förblif han stadsmusikant och blif ingen — hur skall jag kalla det? — ingen sådan der, som vill flyga högre än vingarne bära, ingen spelman, ingen notslukare, eller hvad de allt heta, de förnäma musikantbenglarne; Den, som moron, middag och qväll blåser choralen för hela staden, han är ändå likasom en sorts prest, och när han spelar upp till dans, så är det åtminstone en musik, som man vet, hvad den tjenar till. Kristina smög sig, litet orolig, emellan de båda och inföl: Aja far, det skall nog gå bra, vi skola hålla troget tillsamman. Bort med dig, ropade gubben, som nu