Aftonbladet – 26 juni 1861, sida 3

dystra Grönland pe af dylika minnen, och öknen är ej längre någon öken, då man der finner dessa namn, som vittna om mensklig broderlighet. Lady Franklin var beundransvärd i tro. Aldrig ville hon tro sig vara enka. Hor uppmanade alltjemt enträget till nya expeditioner. Hon bedyrade, att han ännu lefde. och hon lyckades så väl att inge öfvertygelse härom, att man utnämnde honom till! amiral sju år efter sedan han omkom. Hon hade rätt, han lefde. Ar 1850 sågo eski måerna honom, sade de, med sextio följeslagare. Snart voro de ej flere än 30 och kunde ej längre gå eller jaga. De nödga des äta upp dem, som dogo. Om man lyssnat till lady Franklin, skulle man ha återfunnit honom. Ty hon sade (och det sunde förnuftet sade), att man borde söka honom i söder; att en man i denna förtviflade belägenhet ej skulle försvåra den genom ati tåga not norr. Amiralitetet, som sannolikt mycket mindre bekymrade sig om Franklin än om den beryktade passagen, dref ständigt sina utskickade mot norden. Den arma, tröstlösa qvinnan slutade med att sjel göra hvad man ej ville göra. Hon utrustade med stora kostnader ett fartyg till en syd ligare trakt. Men det var för sent. (Forts. följer.)