Aftonbladet – 26 juni 1861, sida 2

SIN ITadels Sida, och ur qvinnornas och ennuckernas händer öfverlemnad i mollahs och. astrologernas, hans ungdoms ende lärare, mottog han arfvet efter sin fader under de för Turkiet mest bekymmersamma omständigheter. Det var åtta dgar efter det af Ibrahim Pascha vunna slaget vid Nezib (den 24 Juni), i det mest kritiska ögonblicket af striden mellan Turkiet och dess fruktansvärde vasall. De europeiska makternas mellankomst hindrade emellertid snart segraren på hans väg, och det ottomaniska rikets integritet garanterades genom traktaterna af den 15 Juli 1840 och 13 Juli 1841. Betryggad i afseende på faran af en fremmande inkräktning, tillkännagaf den unge sultanen genast sin afsigt att fullfölja det af hans fader påbörjade reformarbete. Den första åtgärden i. denna syftning och hvilken ådrog sig stor uppmärksamhet i Europa, var hatticheriffen i Gulkhane (den 3 Nov. 1839). Den blef utgångspunkten för hvad man sedermera kallade Tanzimat (efter ett arabiskt ord som betyder ordning), d. v. 8. sammanfattningen af de reformer, som utgöra den nya organisationen af den inre styrelsen. Såsom de vigtigaste af dessa reformer nämnas: armens reorganisation åren 1843 och 1844; bildan det af två nya statsdepartementer, ett för handeln och ett för allmänna arbeten, samt inrättandet af specialkonseljer i spetsen för hvarje särskild gren af förvaltningen; den nya provinsorganisationen; utfärdandet af en sträfflag och en handelslag; införandet af blandade domstolar; -det nya myntsystemet; afskaffandet af den personliga atgift, som dittills erlagts ensamt af alla icke muselmanska undersåter; undervisningsreformen och upprättandet af en kejserlig akademi iör vetenskap och litteraturi Konstantinopel; åtgärder i afseende på postväsende, karantäner,stelegrafanläggningar 0. s. v. I September 1854 inrättades ett särskildt Tanzimatsråd, som. hade till uppgift att oafbrutet atveckla och. utbreda. reformarbetet, och i Februari 1856 bekräftades och utsträcktes genom en ny hatti-cherif,. som omnämnes i Parisertraktaten den 30 Mars samma år, bestämmelserna i hatti-cheriffen i Gulkhane rörande de kristnes rättigheter och jemlikheten mellan rikets alla undersåter. Det torde icke vara lätt att konstatera i hvad mån alla dessa reformer blifvit genomförda och fått verka det goda, som med iem varit afsedt; men deras dekreterande vittnar emellertid att sultan Abdul-Medjid var, begåfvad. med goda naturanlag och att hän var mottaglig för europeiska ider. De hedra honom isynnerhet derföre, att le blifvit vidtagna under -oupphörliga så väl inre som yttre svårigheter. Vi erinra endast om slutet på den turkisk-egyptiska striden och de sista förvecklingarne i oriensäliska frågan 1840 och 1841; serviska fråsan, 1842 och 1843; resningen i Albanien (845; kriget i Kurdistan 1848; oroligheterna i Syrien, Bosnien och Montenegro (1847— 52); den turkisk-grekiska tvisten och waltachiska revolutionen (1848—49) ; tvisten om de ungerska flyktingarne (1850), i hvilken. sultan Abdul-Medjid isynnerhet förvärfv.de samtidens och efterverldens tacksamhet genom att, ehuru äfventyrande ett krig med sina båda mäktiga grannar, fortfarande vägra att till Österrike och Ryssland utlemna de magyariska och polska flyktingar som räddat sig in på turkiska området; vidare, ifrån 1852, frågan om de heliga orterna, hvilken slutligen föranledde det sista orientaliska kriget; samt. -lutligen, nu sednast, oroligheterna i Syrien och Montenegro. Sultan Abdul-Medjid egde emellertid icke den kraft och energi, som fordrats för att förverkliga det goda och nyttiga, som han synes ha velat, och denna hans karakterssvaghet torde i sin mån ha medverkat att bringa det turkiska riket till det upplösningstillstånd, hvari det för närvarande tyckes befinna sig. Hans kärlek till njutningar torde äfven ha bidragit till det alltmer öf.verhandtagande finansiella betrycket i hans rike; liksom den torde ha medverkat till hans bortgång vid endast 38 ärs ålder. Man har redan erfarit, att den aflidne sultanens broder, Abdul-Aziz, blifvit erkänd såsom hans efterträdare, ocu det synes således som om tronombytet skulle denna gång försiggå utan någon af de palatsrevolutioner, som vid dylika tillfällen äro så vanliga i Turkiet. Abdul-Aziz är nemligen den legitime tronarfvingen enligt den turkiska lagen, som kallar till efterträdare, icke den aflidne monarkens äldste son, utan den äldste prinsen af kejserliga huset. H. M. konungen har tillagt språkläraren W.-Kabhleis medaljen i guld af åttonde