Aftonbladet – 22 juni 1861, sida 3

följt oss ett par timmar (mycket långsamt). Men jag tror ej han skall hinna fatt oss. Men, för tusan, det kan ju I vara Oriental med hr Brown ombord.4 — SÅja, kan väl vara det. Men han höll rakt ned på mig i mörkret — jag blef just litet häpen då jag fick se honom. Kanske, tänkte jag, är det en krabat till kapare, och så gick jag så tätt in under land, som jag kunde — jag vill se, tänkte jag, hvad du är af för ull, min gosse. Han vinner inte mycket på 033. Jag såg dit, och omkring en half eller trefjerdedels engelsk mil akter om oss och något i lä förföljdes vi verkligen af ett fartyg; hvars segel och skrof sammansmälte till en svart skugga i mörkret. Jag ansträngde mina ögon, men kunde ej urskilja någonting bestämdt. Skepparen höll raskt i sig. Stranden var så nära, att vi nästan skulle kunnat hoppa i land. SKapten, jag tror det vore bättre att gå upp i vind och se efter hvem det är. Kanske det kan vara hr Brown. — Mister Brown eller ej, så kan jag nu inte annat än fort: sätta kursen. Jag ekulle inom en minut stå på grund, om jag ej gjorde det.4 Kaptenen hade sitt eget sätt att se saken; han påstod att om det vore Oriental skulle den för länge sedan ha skjutit ett löst skott för att förmå oss närma oss; och såsom skäl hvarföre han ej underrättade oss när fartyget upptäcktes anförde han att det varit grymt att oroa folk då de sofvo. Åh, kapten! du visste nog att det var hr Brown, då du satte till alla segel så snart vi passerat Fort Morgan. Genom att hålla så tätt intill stranden på grundt vatten lyckades det Diana att vinna på det främmande fartyget, hvilket tydligen låg djupare än vårt. Set, utropar en af besättningen, det lefver i hennes segel; hon sitter på grund! Men hon kom af igen och förföljer oss. Vi äro just inom skotthåll, och våra ögon börja svida af ansträngningen attvpassa på blixten från förstälven, men antingen fartyget var en kapare eller en Förenta BStaternas skonert, var det nog. storsinnadt att ej skjuta. En jagt akterifrån måste bli en lång joagt. Klockan är nu ungefär 2 på morgonen. Närmare och närmare uteftei stranden smyger sig Diana. Jag skall narra honom i en vacker klämma, hvem han än vara må, om han försöker följa mig genom rännan i sandbankent, smållinade skepparen. Denna ränna är en grund, snfal och farlig passage till Mobile Bay mellan sandbankarna öster om den stora (kanalen och stranden. Vår förföljare fortsätter jag ten, men vinner intet. Diana är nu blott omkring 9 eller 10 eng. mil från Morganfästet, hvilket skyddar in!oppet till Mobile. Snart tillkännager en orolig, dansande rörelse att hon nalkas rännan. Kasta ut Ilodet, John!4 — Nio fot.6 — Godt! En gång tilltt — Sju fot.f — Godt! Charley, tag hit lanternan.4 (Ack, Charley, hvarföre skulle lanternan slo j då den behöfdes, ej blott uts mångfaldigaste samling af svordomar och underliga eder våra öron någonsin förnummit, utan äfven våra Hf och ditt hufvud för den mest hotande fara?) Men så var det verkligen; justi det afgörande ögonblicket, när en vridning på roret babord eller styrbord hän möjligen afejorde mellan lif och död, slocknade det ena ljuset efter det andra, och kaptenen blef alldeles ursinnig efter mellantider af dödslugn, allt efter som styrmannen sjöng ut: Fem och en half fot! sju fot sex fot — åtta fot fem fot — fyra och en half fot (0 himmel!) — sex fot, 0.8. v.; det var eningalunda behaglig dödspejling tum för tum. Och hvarest var hr Brown undertiden? Vi voro verkligen så mycket intresserade af iodlinan och af det kuriösa beteendet al lanternan att ej vilja brinna, att vi föga gålvo akt på hvad Charley och en annan af besättningen berättade om, huru fartyget seglat bort, efter att, såsom de tyckt, en eller ett par gånger ha satt på grund, sedan vi gingo in i rännan, samt hastigt försvunnit i mörkret. Det var nära nog ettunderverk, att vi kommo igenom, ty just i det afgörande ögonblicket i en kanal, som ej var mer än 100 yards bred och endast sex fot djup, fräste nakterhusljuset till och sloeknade sedan det brunnit stadigt en stund. När vil. passerat rännan, uppfriskade kaptenen sitt sinne genom att jaga Charley i en vrå och med en haj, hvilken han fattade vid stjer1 ten såsom det första vapen, som fanns till hands, ge honom sitt välförtjenta straff, hvarpå han återvände till rodret. Men Char ley kände sin Fr ty han var nog slug att taga hajen och kasta hans döda kroppj öfver bord, innan ett nytt anfall af vrede kom på skepparen, och på morgonen var denne åter god vän med honom, sedan han lättat sitt sinne genom att åtskilliga gånger kringklappa den försumlige lykttändaren medelst hvarjehanda rhadamantiska straffredskap. Diana hade således utmärkt sin lilla, smutsiga person genom att bryta genom en blo1 kad och förorsaka en af våra vänner ge det verkligen var hr Brown) rätt mycken oro samt gifva oss ett föga afundsvärdt sken f ogästvänlighet och brist på höflighet; och för båda delarne ber jag att få urskulda mig genom denna berättelse om förloppet. Men non hade en ännu större triumf. När hon nalkades Morganfästet, var allt tyst. Morzongryningen började just visa en grå strimma i öster. Jaså, alla sofva på fästningen, anmärkte den oförfärade kaptenen, och, utan att bekymra sig om kanoner och skildtvakter; lade han om rodret, och D.ana svängde in i Mobileviken och smög sig i mörkret öfver till motsatta stranden.? st Förenta statornas etablissementer för fotian. fr. torsdagsbladet.; )