Aftonbladet – 22 juni 1861, sida 3

IITRCTC ah Tytd pICUSSiISKG BLEUCT, SCALES sla r lin och Köln. William Russell på sjöäfventyr. Den verldsbekante skildraren af Krimkriget och det sista fälttåget i Ostindien, Wiliiam Russell, befinner sig, såsom bekant är, för närvarande i Norra Amerika, derifrån han redan börjat till Times insända beskrifningar på förberedelserna till kriget mellan de slafhållande och de icke slafhållande fristaterna. Hans sista bref skildrar de vid Mexikanska viken belägna fästena Pickens och Pensacola, af hvilka det förra innehatves af Unionens trupper, detsednare af sydstaternas, och brefvet bär i Times den märkliga öfverskriften: XEtt besök i båda lägren. Förhållandet är nemligen, att det stora anseende Russell förvärfvat i förening troligen med ett bemödande hos båda de stridande parterna att ställa sig väl med den engelska pressens mäktiga hu!vudorgan, bereder Russell ett ytterst förekommande mottagande hos båda de stridande parterna. Sålunda sunde han först besöka och i detalj stndera alla de batterier m. m. som sydstaternas. den s. k. Konfederationens, trupper uppfört mot Fort Pickens i ändamål att be kjuta detsamma, samt derefter på den af honom begagnade kustfarare-skonerten Dianä begifva sig direkte öfver den mellanliggande viken till Fort Pickens, der han ätvenledes utan ringaste tvekan fick tillträde. Han anmärker också, att sannolikt aldrig tillförene det tillåtits någon person att under likartade omständigheter besöka två i hvarandras åsyn belägna fiendtliga läger Stys, säger hr Russell, jag var hvarken Sspion eller parlamantär, och jag är skyldig den största tacksamhet åt dem, som på båda sidor till mig hyste ett så obesgränsadt och hedrande förtroendet. — De i vissa delar mycket fullständiga beskrifningar hr Russell nu meddelar i Times anses örmodligen icke längre kunna gagna eller skada någondera parten sedan de gjort vägen fram oeh åter öfver oceanen. Wi förbigå dem bär alla, emedan de gå mera i detalj med förhållandena på en enstaka punkt, än som kan intressera mängden at svenska läsare. Deremot torde enhvar med nöje läsa den beskrifning Russell lemnar på ett litet sjöäfventyr han hade vid affärden irån Fort Pickens. Äfven på detta område synes Russells penna hemmastadd och han tecknar sjöscenerna lika klart och lefvande som striderna och fältlifvet. Han hade vid nattens inbrott gått till segels från Fort Pickens med destination till Mobile. Han påräknade att vid utseglingen träffa en vän, br Brown, som skulle komma honom tiN mötes på ett fartyg kalladt Oriental. Se här emellertid Russells beskrifning på hvad som hände: Diana ilade framåt, men någon Oriental syntes ej till. Jag var trött. Dagen hade varit mycket varm; färden mellan batterierna, besöket i lägren, utflygten till Pickensfästet hade alldeles utmattat mig; mitt hufvud värkte och det molade i mina ben; jag beslöt derföre alt för en kort stund gå ned under däck, der jag fann mina kamrater redan slumrande, och dragande af mig stöflorna, föll jag i ett tillstånd, som gjorde mig känslolös för de angrepp, som utan tvifvel gjordes mot mig af de talrika små kryp, hvilka dväljas i de välbefolkade väggarna. Det hade aldrig fallit mig in, icke ens i drömmen, att kaptenen skulle bryta blokaden, om lan kunde — isynnerhet som hans papper icke : blifvit påtecknade och straffet skulle bli strängt och säkert, om han blefve. tagen. Kustfarorekapteners förtroende till sin skutas utomordentliga egenskaper grä sar dock nästan till galenskap — en tillit så stark, att ingen fara eller risk kan hindra dem från att handla i enlighet dermed, så ofta de kunna. Kaptenen? på en Billyboyt försäkrade mig en gång, fatt han kunde talofven af hvilken engelsk fregattsomhelstX, och det finns ingen skeppare från Hartlepool till Whitstable, som ej tror, att hans egen Mary Ann eller Tre mormödrar med sin breda bog och sin korglika akteri vissa fall är i stånd att snabbare klyfva vågen än någon clipper, som någonsin buvit vimpel. Jag hade sofvit ungefär två och en half timma, då jag blef väckt af en hviskning. Charley, negerkocken, lutade sig, utom sig af skräck, utöfver kojkanten och stammade mellan tänderna på bruten franska: Monsieu, Monsieu, nous sommes perdus! Örlogsman nous poursuit. Il na pas encore tir. I va tirer bientöt! Oh-mon Dieu! mon Dieu!4 Genom fönstret i kunde jag se att skepparen stod vid rodret, I oroligt blickande från kompassen till det ; dallrande storsegelskotet: Hvad vill detta