Aftonbladet – 21 juni 1861, sida 3

som tagit examen. — Bille blef äfven in-: terpellerad af en proprietär Halling. Denne frågade honom huru han, fastän icke fastighetsegare, kunde uppträda som riksdagsmannakandidat, då han ju sjelf i Dagbladet hade fordrat att valmännen skulle vara förmögna. Till svar tackade Bille hr Halling för att han uppträdt emot honom på samma sätt som den bekante mr Rowcliffe alltid uppträder mot lord Palmerston i Tiverton. Sedan förklarade han, att han visserligen hade tagit examen, men dock ej vore embetsman; icke heller ville han blifva detta; han vore näringsidkande borgare (såsom tidningsutgifvare) lika mycket som någonsin hr Olsen. Då hv Halling åter ville hafva fram hr Billes tanka om tull-lagen, tog sig denne deraf anledning att såsom examinerad jurist gifva hr Halling en liten kurs i statsrätt, upplysande honom att nämn: de lag ej hör under riksdagens (utan under rikrådets) handläggning. Vid valet segrade Bille med 505 röster öfver Olsen, som erhöll blott 184. I sjette valkretsen stod striden mellan kretsens förre representant baron Blixen-Finecke och den af ett antal personer nu uppstälde kandidaten generalmajor HegermannLindencerone. Vid valsammankomsten rekommenderades baron Blixen böde skriftligen och mundtligen af ansedda valmän. Det sades att han icke hade svikit det liberala program han afgaf då han blef vald 1858. Baron Biixen sjelf gladde sig åt att en man med så mycket anseende var hans motkan didat — att det var en general, som kom och sökte valmännens röster. Denne borde dock hellre ha sökt i en valkrets, der han kunde ha utträngt en nickdocka eller en stympare. Man hade klandrat talaren för att han på riksdagen hade röstat för gnideriförslag; han vore sjelf ingen. gnidare, utan hade tvärtom ofta varit i förlägenhet i följd af alltför stor slösaktighet. Annat vore att spara då penningarne skulle tagas ur andras fickor. Han yttrade sig slutligen emot en gemensam konstitution för Danmarks rike och Holstein samt för Slesvigs delaktighet i konungarikets frihet. Ett par valmän gjorde härefter anfall på Blixen, hvilka han besvarade. Man hade förebrått honom att han tillhörde bondevännerna, men dessa Vore icke så svarta som man målar dem; han försäkrade att han röstar i hvarje sak efter sin öfvertygelse och hvarken är en ministeriell eller bondevänlig nickdocka. Härefter rekommenderades general He. germann af skoldirektören Holbech såsom en allvarlig, sjelfständig man, den der icke låter föra sig i ledband, och såsom en konstitutionell man. Generalen sjelf förklarade att han var kandidat derföre att man hade uppmanat honom att blifva det. Ian var motståndare till baron Blixens grundsatser och berättade huruledes han från barndomen hade blifvit uppfostrad i gudsfruktan och kärlek till konung och fädernesland. Han önskade den största möjliga lagbundna politiska och borgerliga frihet. Eu interpellation följde rörande ett politiskt uppträdande 1853, och generalen förklarade sig i korthet deröfver. På valdagen fick han 425 röster, och den såsom för mycket förflugen och opålitlig renomerade baron Blixen blott 130. Utom dessa intressanta episoder af valen inom Köpenhamn föreföll en af större politisk betydelse i Köpenhamns amts första valkrets, hvars förrättning egde rum vid Fredriksberg, tätt invid staden, i närvaro al en mängd folk derifrån. Här fanns blott en kandidat, men denne var konseljpresidenten och utrikesministern excellensen Hall. De talrika interpellationer, äfven at obetydliga valmän, som haglade öfver honom, visa, huru utbildadt det oifentliga lifvet redan är i Danmark. Hr Hall yttrade först, att han trodde sina politiska åsigter vara tillräckligt kända, enär det nu var för åttonde gången han uppträdde som valkandidat och han så länge verkat både såsom riksdagsman och minister. : Kandidaten Levinson beklagade den brist å konstitutionalitet, hvarmed regeringen emnar folket och representationen i okunnighet om underhandlingarnes gång, och hvarmed den till och med veterligt handlar tvärtemot folkets bestämda önskningar, såsom den gjort genom medgifvandena i Slesvig. FHärpå svarade hr Hall att det vore omöjligt att följa alla folkyttringar, som gå i så mångtaldiga riktningar, ja stundom mots sig sjelfva. Han försvarade för öfrigt både underlåtenheten att framlägga pågående un derhandlingar och medgifvandenu i Slesvig. Åberop: de till slut att han som minister aldrig hade höjt sin hand emot friheten, ehuru den medfart, som ofta vederfarits honom och ministeren, väl kunde ha frestat dertill. Professor Prosch uttalade sig varmt fö ministern och f honom anledning att yt tra sig om vallagens upprätthållande, bibehållandet af det dansk-slesvigska riksrådet. uppfattningen af Frankrikes förhållande till 1721 års garanti samt den skandinaviska alliansen. Hr Hall uttalade sig för vallagens upprätthållande i dess fulla vidd och likaledes för riksrådets bibehållande. Dess upphäl vande skulle medföra två alternativer: det ohållbara tillståndet från 1852 till 1855 eller, sannolikast. absolutismen för hela monarkien: en utg som mången afvisade med att draga på inen, men som dock hade flera gånger varit närmare än mången ville