Aftonbladet – 19 juni 1861, sida 2

rikt oljhaltiga frön öfvergår vid dessa fröns sroning, äfven stärkelse förefinnes; äfvensom utt detta ämne likaså hastigt bi!das under sroningens första stadium, som det åter försvinner mot densammas slut: Hos ännu ej srodda kurbisfrön förefinnes sålunda icke ens spår af stärkelse, men deremot förekommer lensamma uti rikligaste mängduti grodda frön. Denna oljans förvandling i stärkelse — en kenisk process uti äxtlifvet, hvilken man ännu ej lyckats efterhärma — äfvensom detta :stärkelsens ullfälliga uppträdande under en helt annan tidpunkt af vegetationen än hos flertalet af våra sfriga kulturväxter — hos sädesväxter, talgväxter, rotfrukter eger stärkelsebildningen hufvud-: sakligast rum vid slutet af vegetatonen — är af. stort intresse. Vid dessa groningsförsök fann man derjemte, att inemot groningens slut, d. v. 5. lå första bladet började att utveckla sig, af fröets halt af olja omkring . öfvergått uti -andra imnen, hvilket utan tvifvel eger rum genomj: en direkt syrsättning medelst luftens syre. Då en riklig tillgång på sistnämnde ämne är af hufvudsaklig vigt för fröets groning, emedan detsamma så väl lemnar de för den späda plantans utbildning nödiga lösliga ämnen, som ock bidrazer till likaså nödig värmebildning, måste hvarje för djup myllning verka fördröjanda på groningsprocessen, och nt frön, med deras större ochof af syre, lida ännu mera åf en sådan, än hvad kändelsen är med stärkelsehåltiga och anIra dylika. En grund myllning är derföre af en synne:lig vigt vid odling af oljväxter. Försök itt genom indränkning i olja uppväcka groningsförmågan hos långsamt groende frön hafva :(emnat gynnsamma resultater och torde förtjena appmärksamhet: : Afven uti ämnen hörande till husdjutsskötseln har jag i dag att tästa uppmärksamheten på en ny frukt af de omfattande försöken vid Rothamsted. Redan under förlidet åt meddelades, uti ett hära 200 qvärtsidor drygtärbete, resultaterne af Experimentella undersökningar rörande sammanttningen af åtskilliga till menniskoföda wppfödda och gödda djur. En fortsättning och sammanfattning af dessa undersökningar har under innevarande år offentliggjorts under titel af Om sammansättaingen af oxe, får och svin, samt om deras vigtlillökaing under gödningen. De slutsatser; till hvilka dessa försök, verkställda med 100-talaf boskapsdjur, hafva ledt, sammanfattas uti följande: Gödoxar, rikligen födda med godt foder — och detta i lämpliga proportioner sammansatt af oljkakor, säd, något hö och halmhackelse, jemte rotfrukter eller andra saftiga ämnen — samt väl vårdade, förtära per vecka i medeltal 12 till 13 torrsubstans af denna foderblandning, för hvarje 100 F af deras lefvande vigt, samt lemna härvid en vigttillökning af 1 . Får, som gödas under likartade förhållanden, men med en mindre proportion af hö och halm, förtära 15 torrsubstans af foderblandningen per.100 T lefv. vigt, likaså per vecka, och gifva ander en längre tidrymd 1 del lefvande vigtllökning för c:a 9 delar torrsubstans i deras föda. r fodret af god beskaffenhet, gifva oxar och får t maximäm af vigttillökning för en viss mängd sorrsubstans uti fodret om förhållandet emellan qväfvehaltiga och qväfvefria beståndsdelar är såsom 1:5.— Svin, väl födda med till hufvudsaklig del säd, förtära 26 till 30 af-detta foders torrsubstans per 100 lefvande vigt och per vecka; de böra lervid lemna 1 del lefvande vigttillökning för 1 å 5 delar af fodrets torrsubstans. De gifva ett naximumn i vigttillökning för ett visst qvantum torrsubstans af detta foder, då detsamma innehåller 5 å 6 delar qväfvefria ämnen för hvarje i:del qväfvehaltiga. Med nu anförda förhållande mellan qväfveiria och qväfvehaltiga beståndsdelar uti torrsubstansen af den till oxar, får och svin gifna föda fetma de i allmänhet betydligt. . Under en tidigare period af deras utbildning och gödning ä en större halt af qväfve i födan önskvärd. Tages fodrets: kostnad i beräkning, äfvensom det högre värdet af den gödsel, hvilken eger en rikare halt af qväfve, så är det ofta förenadt med större fördel, att äfven ända till slutet af gödningstiden använda en högre procent af qvälvehaltiga beståndsdelar, än soni erfordras för att gifva ett maximum ar vigttillökning för ett visst gqvantum torrsubstans af födan. Inelfvor af oxar äro i förhållande till: djurens totalvigt betydligt tyngre än de hos får, och hos dessa sednare åter tyngre tin hos svin. Olikheen härvid är till hufvudsaklig del beroende af våmben. Under gödningen tilltaga de inre organerna uti sbsolut vigt, men deras relativa vigt, jemförd med kroppens totalvigt minskas. Djurens såkallade slagtvigt — till afsalu afsedt kött med derut: nneslutna ben — tilltager deremot äfven i förhållande till kroppens totalvigt. En väl född och gödd oxe bör lemna. 58 till 30 procent slagtvigt; en höggödd ända till 65 å 70 procent. Ett måttligt gödt får 58 procent; ett höggödt 64 procent eller till och med mera. Ett nåttligt gödt svin 80 till 83 procent; inberäkaadt hufvud och fötter. Dessa förhållanden omvexla dock betydligt; allt efter olika ras, ålder och hull. Ju mera gödningen närmar sig högzödning desto större procent af tillökningen utsöres af blott kött och fett. Kroppen af en gödd kalf innehöll, med unlantag af magens och öfriga inelfvors kontenta. ;mkring 34 procent torrsubstans, a? en gödd oxe 18 rocent; af ett gödt lam 44 procent; af ett sodt får 50 procent, af ett höggödt dito 60 pro cent, af ett medelmåttigt gödt svin omkring 55 procent. Hos magrare djur sge kroppen afen ,xe 407, procent; af ett får 36, procent, af ett svin 39?; procent torrsubstans. Halten af torra, jväfvehaltiga beståndsdelar uti roppen — hud, hår, ull, Ben och inre organer värnti inbegripna — utgjorde hos en kalf 15. rocent, Hos en oxe 14 procent, hos ett lam (2... procent, hos ett får 12... procent, alla djuven feta; hos ett höggödtfår11 procent. Magrare ljur egde i allmänhet 2 ässprocent större mängd ut qväfvehaltiga beståndsdelar än motsvarande södda djur. Halten af mineraliska beståndsdelar uti hela croppen af icke gödda kalfvar utgjöfde 37, till ; procent, hos oxar 4., till 5 procent; hos får 3 ill 37, procent och hos svin 24 till:3: procent. födda djur af motsvarande slag visade sigiallnänhet ega en något lägre halt af sistnämnde veståndsdelar. Omkring 40 procent häraf betod af fosforsyra och 6 procent af kali. N Hos 6 slagtfeta djur uppgingo mineralbeståndslelarne till 3 procent, de qväfvehaltiga till 13 ;rocent och fettet till 33 procent, eller: tillsamnan 49 procent torrsubstans; återstoden 51 proent utgjordes af vatten, samt magens och inIfvors kontenta. : I allmänhet kan antagas, att af kroppens toalvigt hos en medelmåttigt fet oxe procenten al ett är minst dubbelt större än den af qväfveöreningar; detta förhållande inträffar uti ännu ida högre grad hos får och svin, och äfven hos nagra djur finnes mera fett än qväfveföreninar, båda i torrt tillstånd. lr Halten af mineraliska ämnen uti-djurens-kropp tiger eller faller i öfverensstänmelse med den f qväfveföreningar. : Zz ; alten af torrsubstans uti de i slagtvigten inberipna delar af en gödd oxe uppgår till 50 å 55 rocent, hos medelmåttigt feta får från 55: till ) procent och hos lika beskaffade svin till 60.å nracent. Hos lam utgör denna halt omkring