Aftonbladet – 17 juni 1861, sida 3

1Ihet tillika profetiskt antyder diplomatiens ställning och hållning för kommande tider. I -midten af taflan, somframställer kongressbordet under en paus mellan rådplägningarhe, då debatterna upphört och sam. talen begynt, sitter Walewsky, Frankrikes representant, i egenskap af den fryntlige, artige, obesvärade värden i huset. Han ser ut som en segerrik hjelte, hvilken beqvämt slagit sig ned i en ländstol och för fet balsällskap skildrar muntra lägerscener, för att komma sina åhörare att glömma I krigsscenernas allvar. Han är en representant för den franska diplomatien, som midt iunder freden tänker på krig för att midtunder kriget kunna diktera en munter fred. Till höger och venster om Frankrike ser man försänkta i djupt allvar Englands och Rysslands representanter. Engländaren Clarendon, en äldre man, kall och fin sitter något framlutad i ländstolen, för att med uppmärksamhet åhöra det ifriga och lifliga turkiska sändebudetstal. Han är en bild al England, hvilket skyddar Orienten, utan att synbart hysa någon värme, men derjemte tigande blickar in med en verldserfarenhet. som antyder, att man begriper allt hvad som säges och icke säges. Ryssen Orlow är den. ende i sällskapet, som på denna fredskongress prunkar i full generalsunitorm, och ser ganska allvarsamt militärisk ut. Han har utseende af en militär, som på vaktparaden måste häfda den ära han cj förmått bibehålla på slagfältet; och han tycks i sin paraduniform vara så styft fä stad på sin plats, att man lätt kan märka, att han på länge ej kommer att gripa till vapen. Af den österrikiska beskickningen, som häller sig mera i bakgrunden, erinra vi oss blott den ene, hr von Häbner, i hvars figur konstnären med obeskriflig virtuositet återilfvit den förnäme lyssnaren. Med en så obestämd, tankspridd blick, med så fint spända öron ha vi ännu aldrig sett något porträtt framstäldt. Det är som om österrikaren på kongressen vid det orientaliska krigets slut redan förnumme hvinandet af det stormväder, som man kallat den italienska frågan. och dock ej rätt visste om han skulle våga tro sina öron. Österrike hör tidens tecken, men förstår dem icke. Hvem den torra gestalt är, som sitter der hopsnörd, en skugga i skuggan, utan ord. utan idger, man skulle nästan kunna säga utan syn och hörsel, likasom en menniska. hvilken ej förstår det språk, som talas omsring honom, och i smaklös olust synes vara g sjelf till last — det behöfva vi väl ej äga (hr von Manteuffel). Det är byråkratviens lifsletvande snörlif, som med bundna armar tycker sig handla på fri hand; det är det tomma intet, som icke ens sjelf fin ner behag deruti. Det är bilden af en tjenare, som urskuldar sin lakejmässighet med tjenareskapets tomma stolthet... — Men-hvad är det väl, som just nu återkallar allt detta i vårt minne? Vid ena ändan af taflan, nära kongresssalens ingång eller utgång, har konstnären ställt gestalten af en man, hvilken då för siden ännu icke i någon synnerlig grad hade ådragit sig Europas uppmärksamhet; honom, som först sednare skördade frukterna af en fin och djerf politik, och hvars död nu ger alla rätt mycket att tänka på. Konstnären. som med mästerskap behandlat så många betydelsefulla figurer, har målat grefve Ca vour, som på den tiden ännu icke egde någon betydenhet och blott såsom en slags ynnest fick vara med på stormakternas konvress, i ett ljus, som vi ville kalla profetiskt. För hvar och en, som sett denna tafla, står Cavour säkert lika lifligt för ögonen som för oss, som under hela tiden ej förlorat den ur minnet; ty i denne mannens hufvud låg utpräglad en blandning af tankekraft, karakter, förbehållsamhet, djerfhet och finhet, som förråder den äkta stämpeln af betydenhet. På Puariserkongressen låg redan — hela verlden vet det nu — i Cavours, hufvud allt ärdigt hvad som först fem år sednare afslöjades. Diplomatiken hos den man, hvil sen lika anspråkslös som en tysk professor stod vid dörren af denna kongresssal, har kommit den artige Walewsky att afträda, nar bragt Clarendons kalla finhet att smälta. har lyftat den militäriske ryssen uv dess stelnet, har låtit den lyssnande österrikaren få höra de mest öfverraskande, oerhörda ting. och har till och med förstått imponera på len femte. Cavour var en stor man, och var: detta redan på kongressen, ehuru mar ler ej kunde uppfatta honom. Men ati konstnären redan på den tiden anade så mycket af denna storhet, då han så återgaf dette betydande hufvud på sidan om den aktiva diplomatien, det bevisar oss hurusom siareoch profetväsendet är verksamt äfven i våra ider, om ock under en annan form. NORGE. En sjelflärd mineralogisk samlare, Sam. Wiborg, har aflidit i trakten af Brevig: Han var mycket flitig i sin sak och lärer terlemna en vacker samlino. Från utlan