Aftonbladet – 8 juni 1861, sida 2

GIVE ULL. PREDUMSE tU RA 6 6 JÄTTE ingen tillsyn, alls hålles öfver hundarne, som: der gå lösa utan munkorg, liksom förmodade egarne att påbudet der icke är gällande, hvilket väl dock måste antagas vara fallet, då åtminstone en del af Djurgården lyder under öfverståthållareembetet. Cavours personlighet. Hufvuddragen af den nyss bortgångne store statsmannens offentliga verksamhet stå i lifligt minne hos en hvar, som med någon uppmärksamhet följt de sednare årens tilldragelser i vår verldsdel. Isynnerhet är detta fallet med hans mäktiga ingripande i sitt fäderneslands öden och i de europeiska händelserna sedan pariserkongressen, der han högtidligen inför kabinetterna och inför Europa frambar det förtryckta Italiens klagan, skildrade dess tillstånd och ådagalade nödvändigheten af den pånyttfödelse, som han både förut och sedermera sjelf så kraftigt bidragit att åvägabringa. Rörande hans per sonlighet torde deremot den stora allmänheten ha erlarit föga. Alla uppgifter öfverensstämma deri, att Cavour med sina stora själsförmögenheter förenade en sällsynt och högst energisk viljekraft och en outtröttlig arbetsförmåga. Jemte sin ministerplats in nehade han, åtminstone under vissa perioder, en hel hop andra embeten och befattningar, såsom krono-notarie, generalpostintendent, vicepresidentsplatsen i kongl. brand: försäkringssällskapet, medlem af Turins municipalråd och kongl. handelskammaren, och alla dessa befattningar togo ofta hans uppmärksamhet i hög grad i anspråk. en ännu mer förvånande föreföll hans verksamhet då man kände, att på grefve Cavour hvilade. förvaltningen af en kolossal förmögenhet (omkring millioner fr.), hvilken till stor del var nedlagd i industriella och jordbruksföretag, hvilkas högstaledning han sjelf med stor framgång handhade. Så skall han t. ex. på sina vidsträckta jordegendomar ha infört vigtiga förbättringar och nya hushållsmetoder, som gjort hans gods till verkliga mönsterskolor i landthushållning. Den förmodan ligger nära till hands, att egnandet af en sådan omsorg åt privatangelägenheter i allmänhet vore oförenlig med offentliga värf, särdeles som dessa måste taga en persons hela tid och alla krafter i anspråk. Men det var förhållandet med Cavour, att han egde en ovanlig affärsvana, som kom honom till stort gagn, och att han förstod att hushålla med tiden så som få torde kunna det. Dertill kom, atthans privatangelägenheter knappast kunde såsom sådana betråktas, då han vid deras handhafvande icke hade till syftemål att rikta sig sjelf, utan att lyfta och understödja den fosterländska industrien. Ingen som närmare kände Cavour nekade honom det erkännande att han vid placering och använd: ning af sin förmögenhet hufvudsakligen leddes af en lika varm som praktisk patriotism, som stod i fullkomlig öfverensstämmelse med hans enkla lefnadsvanor och obegränsade liberalitet. Ingenting var för Cavour dyrbarare än tiden. Han unnade sig blott fyra timmars nattro, och hade i allmänhet vant sig att afstå från behof och njutningar, som voro tidsödande. Vid de audienser han -meddelade var han de första ögonblicken vänhg, förekommande, men om den besökande började spilla onödiga ord eller afvika från ämnet, då blef han allvarsam och sluten. Genom att oroligt röra på sig, gaf han tillkänna att han förstått hvarom fråga var och att den angelägenhet. som framställningen gällt, skulle vinna vederbörligt afseende. Hans ansigte uttryckte deremot ett slags erkänsamhet, om den besökande hastigt tog afträde efter att ha kort och tydligt framfört. sitt ärende. Tid till tomma artigheter lemnade han ingen; hans skarpa blick och ironiska leende verkade förlamande på bugningar och fadda höflighetsfraser. Sådan syntes Cavour i kabinettet, i sin embetsverksamhet; men mötte man honom i sällskapslifvet, så kunde man icke värja sig från en lätt förundran öfver, huru samme man, på hvars sinne statsomsorger hela dågen hvilat, utvecklade en lysande humor och rörde sig med den fulländade verldsmannens otvungenhet. Hans lifliga och oroliga sinne förrådde sig likväl äfven vid sådana tillfällen. Han egnade ett ögonblick än åt den ene personen än åt den andre och ombytte nästan lika ofta tungomål under konversationen. Manhörde honom tala än italienska och till och med i piemontesisk dialekt, än franska, engelska ller tyska, hvilka alla språk han talade rent och flytande, tyskan ensamt undantagen. Hans drägt, vanligen svart, var mycket enkel. Ehuru innehafvare af många ordnar, såg man honom aldrig bära ett kors eller jömedklefven. .iust.. der den stupar nedåt!