Aftonbladet – 6 juni 1861, sida 2

Med råhet hade han då svarat: Hvad är det der för ett tillgjordt pryderi! En annan hustru skulle veta tacka för det hon slipper sitta och gäspa vid gamla tanters ock föråldrade herrars fadda pjoller. Emellertid, återtog hon, är jag mera nöjd och van vid den förströelsen, och ifall du tillåter... tJag tillåter ingen att kritisera mina åtgärder i hvad det vara månde — och hvem helst söm behagar mig, bjuder jag. Må det vara sagdt en gång för-alla! cOm,; återtog Maria, icke tillbakaskrämd af en ton, hvarvid hon längesedan blifvit så van att hon ingålt i liknöjdhetens stadium, om det endast är för dina spelpartier du önskar dessa herrars sällskap, så invitera dem till andra aftnar, då skyldigheten icke ålägger mig att vara närvarande. Icke ett ord vidare! Gör en slaf af hvarje narr, som förgapar sig i dina ögon — de himmelska stjernorna — men försök icke att få en slaf i din man! Det är längesedan han ledsnade vid sådana barnsligheter. Veckan derpå hemförde Zaar ny förstärkning till garnisonen, ur hvars tjenst många, rötta af det ändamäålslösa kriget, tagit afsked för att svära någon ny fana; och bland le nypresenterade var det en, som såväl ör sitt litterära rykte som för sin utmärkta versonlighet väckte särdeles intresse — nemigen poeten kapten Johan Magnus Lannertjerna. Det var första gången han såg den blänlande qvinnan, men icke första gången som an hörde henne omtalas, och ett enda. ;gonkast sade Maria att det intryck, den unge hofmannen emottagit, var helt olika Ila andra iotryck, som hon förut märkt sig öra. Såsom författare och glad sångare var vannerstjerna en redan känd bekantskap för len unga frun, och den osökta fina uppnärksamheten af den första litterära notailitet, som hon. sett inom egna dörrar,