Aftonbladet – 6 juni 1861, sida 2

måste hon derjemte anlita de resurser, som legat förborgade i hennes väsende, nemligen en fin och säker observationsförmåga och en fast, ehuru alltid mild kraft. Under de ofvan anförda sällskapsaftnarne märkte den unga qgvinnan sin tredubbla fara: mannens uppsåtliga likgiltighet, umgängeskretsens spanande argusögon och de främmande herrarnes utsökta galanteri. Hon var, så att säga, anfallen ifrån tre håll och kände sig i en oupphörlig ångest öfver att ej kunna hålla sig skottfri från alla sidor. De förnäma kavaljererna funno troligen något pikant i att sålunda kunna etablera sig på krigsfot inom en liten beqväm terräng på bourgeoisiens område. Men skärmytslingarne utmärkte sig genom en obeskriflig delikatess å fiendens sida: man ville hvarken oroa eller attackera. Man sökte endast genom parlamentering och de mest diplomatiskt fina och smickrande konstgrepp bringa sakerna derhän att ettstillestånd blef proklameradt. Ett stillestånd medförer något så förledande. I säkerheten deraf, i skyddet derunder, blifva fienderna ömsesidigt förtroliga. Det är ju en så kort, en så betydelselös länk emellan tvenne krigiska punkter. Dessutom har man haft mer än ett exempel på att kapitulationer blifvit följden af ett klokt användt stillestånd: Den sköna Maria, hvars hjerta utgjorde den belägrade fästningen, emottog snätt det utsöktaste smicker, de sinnrikaste liknelser. Denna hyllning, ehuru icke på något sätt egentligen sårande, hade dock tyvärr ingenting beslägtadt med den allvarsamma aktning, hvartill hon såsom blott och bart hustru och värdinna var berättigad. Sårad häraf, insvepte hon sig i en kall värdighet och tvang sålunda tillbaka all denna glimrande grannlåt, som i alla former uppsöktehenne. En afton, efter sällskapets bortgång, beklagade hon sig: för första gången för sin man och lät honom förstå att han handlat orätt, då han i deras tarfliga krets infört menniskor, som aldrig bort komma dit.