Aftonbladet – 4 juni 1861, sida 3

nere vid jordytan ersättes af tillströmmande. mindre varm luit. De största värmeskillnader, som förekom ma på jordytan, härleda sig derifrån att trakterna i. närheten af eqvatorn mera uppvärmas af solen än polarländerna. Till följe deraf eger den starkaste luftströmmen uppåt rum i eqvatorialländerna, och följaktligen måste derföre. också ny kall luft strömma till från polerna, under det att den uppstigande varma luften i sin ordning strömmar till polartrakterna. Härigenom vp; står detta stora sammanhang af polaroch eqvatorialströmmar i lufikretsen, hvilka öfverallt förherrska i vindens riktning, äfven om d2lida jemkningar af sådana omständigheter, som bero på hvarje särskildt ställe. Dessa strömmars vexling utöfva — som vi veta — ett stort inflytande på väderleken. Vore jorden öfverallt likformigt uppvärmd, så skulle dessa luftströmmar icke finnas till och en ängslig enformighet skulle råda i afseende på väderleken. En annan rörelse som vi dagligen erfara är vattnets: vi.se bäckar och floder år ut och år in flyta i samma riktning. Hvadar kommer sig, måntro; att de aldrig sina ut, att icke till slut allt vattnet samlas i hafven och stanna der? Återigen en frukt af värmets verksamhet. På den vida hafsytan och öfverallt der jorden är betäckt med vatten uppvärmer solen detsamma och förvandlar det i ånga. Ångan blandar sig med luften och föres al denna dels under sitt ursprungliga tillstånd. såsom genomskinlig ånga, dels under formen af moln vida omkring öfver land och vatten. Om nu ångan slutligen antingen hopar sig i för stor mängd i luften ellerockså till en del blir afkyld till följd af någon orsak, så kan hon icke längre hålla sig uppe i luften. Faller hon då tilläfventyrs ned på ett högland eller i en bergsbygd under form af si eller regn, så begifver hon sig snart under form af vatten på återvägen till hafvetigen ullföljd af tyngdkraftens verkan. Floderna äro således blott den ena hälften af det stora kretslopp, hvars andra hälft vi betrakta i molnen. Allmänt begagnar man sig af luftens och vattnets rörelse för att frambringa andra rörelser, som befrämja våra önskningsmål. Vi låta vinden dritva våra seglande skepp; qvarnar och fabriker dragasaf vindens eller vattnets strömmar. Man säger så; men — såsom nyss visadt är — drifkraften äri sjeltva verket ingen annan än värmet. Hela skillnaden emellan en fabrik som drifvet al ångkraft och en som drages af vatten, eller mellan en ångbåt och ett segelfartyg är i afseende på drifkraften endast den, att vii ena fallet låta värmet arbeta i en liten konstgjord maskin, i andra deremot draga ördel af naturens stora maskineri, vid 1 vars väldiga hjul vi länka fast våra små verk för alt få dem i gång. Ändå mera genomgripande än i den oorganska naturen återfinna vi värmets verkningar i den organiska. Derom behötver icke erinras att en viss värmegrad är nödvändig för det organiska lifvets bestånd. Om vår vinterköld hölle ut för beständigt, så vore ingen växtlighet möjlig och med detsamma vore det slut med underlaget för det-djuriska lifvets bestånd. Utom detta värmets ögonskenliga inflytande atöfvar det en annan verkan, som väl är mindre i ögonen fallande, men icke derföre mindre vigtig. ; Menniskan och djuren behöfva för sitt lifsuppehälle. näring och luft. Näringsmedlen bestå hufvudsakligen af kol, väte, syre och qväfve. Qväfvet utgör härvid den minsta deleti, och ehuru det för näringen är mycket vigtigt, så kunna vi likväl lemna det åsido vid den betraktelse som här är i fråga. Bland de tre öfriga äro tvenne, nemligen kolet och vätet, lätta att förbränna; i det att det förra förenar sig med syre till kolsyra, det sednare till vatten. Så mycket syre som behöfves för vätet finnes vanligen i sjelfva näringsmedlet; för kolet deremot måste en ny mängd anskaffas. Denna aflemnas af den inandade luften, och ett slags förbränning eger rum i det inre af kroppen. Detta är källan till värmet och den mekaniska kraften hos menniskans och djurens kroppar. ? Genom lifsverksamheten hos menniskan och djuren förenas säledes oupphörligen kol och syre till kolsyra. Detsamma eger rum vid vanlig förbränning och förruttnelse. Man skulle derföre kanske tro att mängden af det fria syret och kolet småningom skulle komma. att förminskas och derignom det djuriska lifvet till sist blifva omöjligt på jorden. Detta uttömmande af för lifvet nödiga ämnen ,förebygges likväl genom en egen motsats i vexternas och djurens näringsverksamhet. Växternas bestånd och tilltagande bero till största delen derpå att de sönderdela den-kolsyra, som finnes i luften, hvarvid de sjelfva behålla kolet och återlemna syret åt luften. Djuren lemna således ämnena i den .föremnng som växterna behöfva dem och växterna återlemna dem i stället under den förm, som är nödig för att de skola tjena djuren. Ett sådant kretslopp kan likväl icke bestå af sig sjelft. Kol och syre hafva s. k. kemisk frändskap till hvarandra och kunna derföre icke skiljas, sedan de ingått förening med hvarandra, med mindre än att en främmande kråft träder emellan och öfvervinner frändskapen. Och denna främmande kraft måste vi återigen anse värmet. vara, ör så vidt vi anse ljus och värme vara ett. 3olstrålarne utöfva på ett ännu gåtlikt sätt den verkan på bladens yta att kolet: der skiljes från det syre, som innehåller kolsyran, så att bladen blifva istånd att upptaga och såmla detsamma i det tillstånd, 1 hvilset det utgör ett hufvudsakligt näringsämne för djuren. Hela växtoch djurlifvet beror således af en medelbar verkan af de eter