Aftonbladet – 1 juni 1861, sida 3

käbelt stridsämne mellan tvänne äkta män — ifall ännu en sådan skulle finnas — stå inför domstol för att utpekas och begabbas af nyfikenheten och -smädelsen ... eller vili du kanske rymma med bedragaren och lemna din make och dina små flickor att förgås af blygsel... eller hvad är det du vill, eftersom du förer ett sådant tal? Jag vill ingenting i laglig väg, ehuru du då skulle träda från allt hvad du olagligt innehaft. Jag har ej heller velat lemna landet: eljest hade det skett. Min önskan är att bevara skenet, icke för din skull, icke för min, icke för verldens, utan för min fader och för mina stackars döttrar, som jag ej kunnat uthärda att tänka mig i en framtid få uppskära frukten af moderns svaghet att gifva efter för andra rörelser än den instinkt, som bjöd henne förblifva sin första ed trogen. Nå, i Guds namn, du tager då förnuft? Och var säker att något bedrägeri ligger under det här... Åtta år... åtta hela år! Intet bedrägeri har kunnat ega rum, men väl en omätlig olycka, som är för helig att bli mål för ett samtal mellan oss båda. Nog — hufyudsumman af hvad jag har att säga dig är denna: Sedan en månad tillboka betraktar jag mig som din hustru endast till namnet. Engelbert svarade ej. Med långa starka steg mätte han rummet. Derefter trädde han fram till sin hustru, såg henne genomträngande i ögat och sade: Svär du vid din faders minne och din moders själ att det var han? Jag svär det i både faders och moders namn och vid min egen salighet, så sant jag hoppas att. genom en 1ättskaffens lefnad vinna den ! sOch svär du äfven att han aldrig, så länge jag lefver, skall åter uppträda i Sverge? Han skall aldrig hvarken före eller efter din död — om hän öfverlefver dig — vilja se det land mer, som födt honom till så mycken olycka.? Nåväl, du pligtbundna qvinna, som för! mig aldrig egt en känsla eller tanke, som ej den kalla lytunga pligten utstakat, åter