Aftonbladet – 1 juni 1861, sida 2

Till och med om ae afsöndringslystna sätta sin plan i verket, hvem är det väl som förlorar derpå? Visst icke fristaterna med sin mängd af industriella källor. Affärsverksamhetens lagar låta ej ändra sig, och samma orsaker, som hos oss framkallat: åkerbruk, handel och fabriker, kunna ej gö i ras overksamma. Staternas sanna välstånd. och kraft beror på befolkningens inbördes : frändskap, arbetets fördelning, gemensamma intressen och gemensamt åskådningssätt. ! De bomullsodlande staterna med sin enda industriartikel bero af slumpens gunst. Australien, Indien, till och med Afrika kunna afskära deras blomstringstråd (England arbetar redan starkt på att genom odling i: sina kolonier af den redan första året fruktbärande bomullsplantan göra sig oberoende at Amerika). Våra bomullsstaters befolkning består af två fiendtliga racer, och de svartas märg och muskler äro, i stället för deltagare, motvilliga verktyg för de hvitas kapital och intelligens. Den logiska följden är despotism, militärisk despotism, för att hålla den underkufvade racen inom skrankorna. Och Syd-Carolina begär redan en stående här! Resultatet af detta arbetssystem skall bli detsamma som på Jamaika eller i Mexiko. Tillbakaskridande eller Pronunciamentos?. Det har redan lyckats dem att ernå en olycksbringande enighet i slaffrågan — olycksbringande, emedan den stämplar en spions och angifvares yrke såsom ärligt, gör pöbelns nycker till domare öfver tankar, tal och gerningar samt förnedrar den allmänna meningen till en smutsig blandning af fruktan och fördom. I fred går och gäller befolkningens majoritet såsom benägen för sammangaddning; i krig skulle den förvandlas till rebeller. Södern borde ändtligen lära sig inse, ati svårigheten i slafverifrågan är slafveriet sjelft — ingenting mer och ingenting mindre. Norden borde begripa, att den icke vidare har någonting att uppoffra åt denna fråga annat än: återstoden af sin sjelfaktning. Södern kan numera icke nöja sig med någonting mindre än fristaternas nedsättande till endast en polis till skyddyför en inrättning, hvars fara växer med tilltagande rikedom. Det var hr Calhouns väl öfverlagda afsigt att unionen skulle brytas, så snart beherrskningen öfver presidenten gick det slafhållande anhanget ur händerna. Han ville blott vänta tilldess vi stulit Texas och betalat 100 millioner för Cuba. I ett obevänkt ögonblick uppträdde han med sin revolution, då en honom öfverlägsen man stod emot honom. Syd-Carolina var då uppenbarligen lika enigt som nu. Men nå: gra månader medförde en reaktion, och ingen var gladare än hr Calhoun, att revolutionen tog det bekanta ofulländade slutet. Huruvida uppviglarne i de nuvarande oro: ligheterna, Hvilka funno vacklande svaghet i förvaltningen samt till och med hemlig medhåll i kabinettet; skola vara nog kloka att låta den aflöpa på samma sätt, måste vi afvakta. Men den största faran af denns oenighet skulle uppkomma genom brister på sjelfkänsla och mod hos, fristaterna.