Aftonbladet – 1 juni 1861, sida 2

Ne ei NR Vv DR En stund sednare tilldrog sig i gästkammaren följande scen. Midt på golfvet syntes Juanna, öfvergjuten af en så strålande hänryckning, att man väl såg att den icke alls hade något att skaffa med de jordiska berusningarne. Och framför henne stod en man, mörk som ett hotande åskmoln, med ett gränslöst lidande måladt på det pergamentsguia, afmagrade, men sköna ansigtet, slutet inom en ram af mörkt här, hängande ända ned emot det långa svarta skägget, starkt gråsprängdt redan i ungdomen. Uttrycket, som gaf lif åt gestalten, anletet och de djupt insjunkna ögonen, var icke den svindlande kärlekens hänförelse: det var den herrskande, befallande passionens. Är det för att beveka mig till mildare fordringar som du visar dig i denna glänsande himmelska hamn, menederska, otrogna maka, syndfulla qvinna? Var det derföre att du tidigt anade allt, hvartill du var istånd, som du till dina trohetslöften tog det trolösa hafvet som vittne? Var det i ett annat äktenskap du sökte det kloster, der du i likhet med Valborg ville begråta din förlorade jordiska lycka? Ah, qvinna, qvinna, stråla gerna för grafven, ikläd dig för den din himmelska gloria; men hoppas ingenting af honom, som under åtta år utstått marter nog förskräckliga att de hade bort kännas i den trogna makans själ... Men vet att mina djupaste marter bestodo deruti att jag förlorade tron på din ståndaktighet. Ja, ända ifrån det ögonblick, då jag af en-obarmhertig våg vräktes. upp på en af färtyge:s spillror för att, räddad af en marockansk sjöröfvare, föras in i djupet af