Aftonbladet – 30 maj 1861, sida 3

dan ifver och lågande vfedeseld i tal; och ätbör der, att svetten droppade af hvarje hårstrå på mången af dem. Omsider måste dock deirummet inpackade förföljda våga på lif och död göra någon förändring i sin rysliga belägenhet och sålunda söka undkomma. När då den bakom bordet gömda kolportören reste sig och de förvildade menniskorna varseblefvo honom, så utdrogo somlige. mungiporna med fingrarne, utvände läpparnes inre sida och visade tänderna, ropande: O du djefvul. Andra uträckte tungan, -m. m. Kolportören, hvars ansigte visade lugn och glädje till följd af hans förtröstan till Gud, uppväckte derigenom mot sig deras förbittring och försmädelser, hvarvid de ropade: lkyss honom, andra det skall satan öra. Förunderligt nog lyckades kotportören att komma ut på gården, hvarest någon af hans vänner höll ett äkdon till reds för honom, hvaruti han genast upptogs och afreste till den 7, mil derifrån belägna staden Enköping. Då han vid uppstigandet i åkdonet bemärktes af den fiendtliga skaran, följde denna sedan efter detsamma ett stycke väg under hurrande och framskriande af de orden: far åt helfvetet. Sedan de blifvit nog långt efter åkdonet och derigenom nödgades afstå iirån att vidare förfölja kolportören, vände de skyndande tillbaka til den lilla hopen af dem, som ifrån den å motsatt sida liggande och angränsande Willberga örsamling begifvit sig hit för att öfvervara denna andaktsstund och förföljde dem omkring -,.:dels mil under uttalandet af de bittraste smädelser, hvygxjenite de ifrån landsvägen upphemtade smuts och kastade på dem. Ett sådant uppträde som detta lärer icke mångenstädes hafva ett motstycke till och med under den tid, då det genom K. M:ts ofvan berörda nådiga förordning upphäfna konventikelplakat ännu var gällande. Pe är oförklarligt huru församlingens kyrkoherde kunnat i strid emot merberörda förordning tillåta sig att genom sin klockare förbjuda några af sina åhörare att sammankomma för att hemta uppbyggeise vid Guds ord. helst yttringarne af de öfrige i den vilda hopen nogsamt bevisa nödvändigheten af allt möjligt biträde för deras herde, att Guds nåd måtte komma att hos dem verka en sinnesförändring till nyfödelse. Det stöd för dessa råa menniskors otyglade framfart, hvilket! en sådan handling ai församlingens herde gifvit genom den af klockaren från honom framburna helsning, är lätt att föreställa sig. Församlingens herde visar härigenom; satt han antingen befinner sig i en oursäktlig okunnighet om den ordning, i hvilken har har att göra sin rätt gällande att förbjuda er sammankomst för andliga ändamål, nemligen till följd af fattadt beslut af kyrkorådet, hvilket för den med så trovärdiga vitsord försedda kolportören icke kunde vara af behofvet påkalladt, eller innebär församlingsherdens förfarande den ännu större straffbarheten att i trotts af lagens bud blottställa fredligt sinnade medborgare för en misshandling, för hvilken de-just i kraft af samma lag vågat anse sig betryggade. Exemplet är af den vådliga beskaffenhet i allmänhet äfven för hemfridens trygga åtnjutande, der detta uppträde egt rum, att vederbörande församlingsherde icke lärer kunna undgå ansvar för sitt genom embetets missbruk gjorda ingrepp i sina åhörares rätt att oförkränkt få förblifva i besittöd af den i lag dem förunnade medborgerliga frihet. Att ofvanstående berättelse om uppträdet å Boglösa gård söndagen den 10 sistlidne Mars är till alla delar enlig med förhållandet i verkligheten varder härmed af oss undertecknåde vid tillfället närvarande under edsförpligtelse intygadt. hvarjemte vi såsom vittnen .dertill ytterligare få anmäla befallningsmannen Åberg på Djurby i Littslena, och jungfru Christina der sammastädes och bönderna Sandhin, och A. Fredriksson i Willberga by och Willberga socken med flera. Willberga socken den 10 April 1861. 4. Hellström. J. Johansson. Seby. Begge hemmansegare i Långarnö.