Aftonbladet – 30 maj 1861, sida 3

Våldsamheter, föröfvade med stöd af ett upphäfdt Religionsplakat. Nedanstående berättelse, för hvilken plats blifvit begärd, i bladet, ådagalägger såväl: den stora råhet, hvilken ännu finnes qvar hos befolkningen å åtskilliga orter, som ock den till ytterlighet drifna nitälskan, hvarmed en del af vår statskyrkas presterskap söker omgärda det monopolium på kristligt uppbyggande och förmanande, hvaraf de äfven efter konventikelplakatets lagliga upphäfvande förmena sig vara i besittning. Till redaktionen af Aftonbladet! På begäran af gårdsfogden å ryttmästarebostället Boglösa gård i Upsala län hade en bibelkolportör ifrån doctor Fjellstedts missionsskola, och försedd med betyg afevangeliska fosterlandsstiftelsen infunnit sig derstädes för att vid sång och Guds ords betraktande bereda vederqvickelse åt några efter densamma längtande själar. Men innan kolportören begifvit sig till Boglösa församling hate han tillsagt gårdsfogden att iakttaga en skyldighet att säga pastor 1 församlingen till om den blifvande andaktsstunden. Gärdsfogden anmälde denna sin önskan hos, kyrkoherden i Lillkyrka och Boglösa församlingar kontraktsprosten P. O. Zethrin skriftligen samt sedermera mundtligen på söndagsmiddagen. Då, detta oaktadt intet svar gafs, hvarigenom redan ett tydligt misshag till den ifrågakomna saken. ådagalades af denna församlingsherde, så bebegagnade kolportören den genom Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 26 Okt. 1858 medgifna rätt till anställande af enskilta uppbyggek setillfällen och inställde sig fördenskull för detta ändamål hos gårdsfogden söndagen den 10 sistlidne Mars månad, då äfven några af gårdsfogdens vänner voro hos honom församlade, och våren deraf följande beklagansvärda uppträde. Sedan nemligen de församlade begynt sin andaktsstund nted afsjungandet af en psalm, måste de dermed genast upphöra, emedan ett antal af omkring 100 karlar instörtade i det rum, der de suto, under det mest högljudda skriande, dervid äfven hördes härmande at vilda djurs läten, och under uttalandet af de rysliga. ste svordomar. De församlade måste nu lemna sina platser och draga sig längre upp i rummet och såmedelst i sin förvirring söka undgå, om möjligt, den hotande faran. Ty denna ökades allt mer genom utrymmets inskränkning till följd af de inrusandes framträngande och den lilla församlingen såg nu intet annat för sig än döden, helst den vilda och i raseri försatta hopen utfor i utlåtelser om kolportören sådana, som dessa: SVi skola ta honom och plocka honom. Hvar är den djefvulen? Ni som står honom närmare, fören hit honom att vi få se den djefvulen, om han är ifrån helfvetet! Ja, vi skola taga honom och bära honom till allmänningen Sneden att ludra på honom. Andra åter sade: Vi skola sätta honom på Flisa tall. (hvilken står på en liten kal holme i torra Björkfjärden af Mälaren) och låta honom svälta ihjelt hvarvid en annan inföll: detta är för god död åt en sådan rackare, För att skydda kol-portören hade hans vänner ställt ett bord framför honom, bakom hvilket han höll sig sittande i nedböjd ställning. Till förvärrande af detta redan i sig sjelf nog fasansfulla kom äfven det, att Boglösa församlings klockard benämnd Westholm inträdde i rummet och tillkännagaf, att han af bemälte prost fått uppdrag att helsa, det några sådanahär sammankomster för läsning eller konventiklar icke få lega rum i Boglösa församling. Prosten har predikat häri dag; den som icke vill åtnöja sig med det, måste vänta till nästa söndag och derföre lagen er genast härifrån! Då någon ur den lilla förföljda församlingen derpå svarade, att de icke kunde slöppå sin vän, kolportören, ty då skulle de slå honom till döds, genmälte åter klockaren: det bryr jag mig icke om, det får ni sjelfve se eder om. Efter denna helsning blef raseriet ännu vildare, somliga ropade in i sina själar tusentals onda andar, andra att satan måtte anamma deras adar, om de skulle gå ut förr, än de fått kasta ut e förbannade läsarne, hvilka de nu klämde och ryckte i håret. Äfven andra, hvilka kommit till stället för att höra Guds ord, underkastades enahanda behandling. Dessa vilddjur i menniskoskepnad visade vid detta deras förfarande en så