Aftonbladet – 29 maj 1861, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: — En äfventyraro. Ar 1800 blef en med sällsynt förstånd och djerfhet begåfvad fransman för åtskilliga brott dömd till 14-årigt fästningsarbete. Hans namn var Pierre Coignard. Fem år derefter lyckades det honom att fly från bagnon i Toulon. På ett spanskt fartyg kom han till Spanien och begaf sig till en liten stad uti Catalonien, hvarest han blef bekant med en flicka, Maria Rosa, som tjenat hos grefve Pontis de S:t Helena, en fransk emigrant, hvilken kort förut dött. Hon hade satt sig i besittning af grefvens ringa qvarlåtenskap, deribland en mängd gamla handlingar. Vid äsynen af dessa pergamenter, bland hvilka äfven fanns ett gammalt adelsbref, uppsteg ögonblickligen hos Coignard en tanke, som han oförtöfvadt satte i verket. Han beslöt att utgifva sig för grefven och Maria för grefvinnan af S:t Helena. Han presenterade sig först såsom grefve för Mira, hvilken anställde honom såsom officer vid ettregemente. I denna egenskap utmärkte han sig vid flera tillfällen och blef dekorerad med Alcamtaraoch Wladimirordnarne. Några månader innan fransmännen ryckte in i Spanien, lemnade Coignard den spanska armen och begaf sig till marskalk Soult, visade sina papper och anhöll om anställning. Marskalken trodde att en med Spanien så noga bekant man skulle kunna göra RAR nytta och utnämnde honom genast till bataljonschef. Slutligen kommo 1814 års händelser och Coignard begagnade tillfället, för att med Maria återvända till Frankrike. Hans första åtgärd var att söka audiens hos Ludvig XVIII. Detta lyckades honom; konungen mottog honom mycket. vänligt såsom den sista telningen af grefve Pontis de S:t Helena och beviljade honom allt hvad han befade Coignard förstod att begagna sig af denna gynsamma. sinnesstämning, men förblef också konungen stindigt trogen och följde honom under de hundra dagarna till Gent. Efter sin andra återkomst till Paris blef han på konungens uttryckliga önskan utnämnd till öf verstelöjtnant vid 72:dra legionen, hvilken var förlagd i Paris; hans fick hederslegionen och Ludvigskorset samt skulle, såsom det troddes, inom kort bli utnämnd till adjutant hos hertigen af Angouleme. Han lefde på furstlig fotochingenting fattades mera i hans lycka. Då blef han vid en revy igenkänd af en af sina fordna kamrater i fångenskapen i Toulon, en viss Darius, hvilken genast begaf sig till den s. k. grefvens palats och sade till honom: Jag vill ej störta dig i olycka; jag kan ej förråda dig, men du är rik och jag fattig — hjelp mig och jag tiger. — Grefyen hade emellertid blifvit säker i sin lycka, behandlade. sin f. d. kamrat i fängelset såsom en fräck lögnare och förnekade djerftsanningen. Från detta ögonblick var han förlorad. Darius begaf sig oförtöfvadt till ministern Decazes, berättade för honom Coignards historia så långt han kände den och tillböd sg att låta konfrontera sig med honom. Decazes lätgenast kalla till sig grefven och meddelade honom hvad han erfarit. Coignard åberopade sina papper och lät en officer och två gensdarmer ledsaga sig hem för att hemta papperen. Medan grefven der gick in i ett annat rum för att taga fram dessa, konverserade Rosa Maria med oftfi cern och trakterade honom flitigt med ett utmärkt vin. Emellertid hade Coignard i hast