Aftonbladet – 29 maj 1861, sida 2

Oljud. Det finnes, säsom alla veta, en polisförordning mot oljud å gator och allmänna platser. Man lärer understundom vara ganska sträng i dess tillämpning och det skall icke saknas exempel att mången glad själ fått plikta såsom för oljud derföre att han uppstämt en munter sång, om äfven ganska musikaliskt föredragen. Nyligen har: polisen äfvenledes på sätt och vis och på för de flesta fall rätt goda grunder till kategorien oljud? hänfört kringvandrande gatumusikanters prestationer. . Men märkvärdigt nog får under allt detta fullkomligt oanmärkt passera det mest infernaliska oljud, hvarmed man gerna kan pina folks örhinnor, nemligen ångpipornas hvisslingar vid våra hamnar. Antalet af små ångslupar, som besörja trafiken inom hufvudstaden och med dess omgifningar tillväxer snart sagdt dagligen och sådane finnas numera vid alla våra hamnplatser; de gå och komma oupphörligt — på sina ställen hvar fjerde, hvar femte minut — och mellan hvarje affärd skall det hvisslas i ångpipan en, två, tre eller flera gånger, och de merändels ungdomliga besättningarne ha tydligen sin stora förnöjelse af att åse huru i närheten sittande passagerare våndas och pinas under detta våld på deras hörselorganer. Ångbåtarnes passagerare ha likväl fördelen att behöfva blott för några ögonblick underkasta sig tortyren, men helt annorlunda förhåller det sig med invånarne i trakterna kring landningsplatserna, — för dem är ingen ndflykt möjlig. De må vara friska eller sjuka, sysselsatta. eller sysslolösa, det må vara bittida eller sent, måste de tåligt fördraga penitensen. Det lider intet tvifvel, att ångpipan är ett förträffligt varningsmedel på sjön, och att dess användande under gång, för att varsko i vägen varande farkoster, har förekommit och skall förekomma många olyckshändelser. För det vigtiga ändamålet få derföre passagerarne då ntan knot underkasta sig obehaget, liksom stadens innevånare lära få finna sig uti att allt emellanåt höra hvisselpipan från i hamnen gående ångbåtar. Men deremot synes oss polismakten ha fullt fog att sätta en gräns för hvisselpipornas fullkomligt onödiga användande under det båtarne ligga i land — tg med undantag af de tillfällen då de anlitas för att varna utanför gående båtar vid tillämnad igån sättning. Vilja ångbåtarne tillkännagifva sin förestående afsång, signalera fremmandefrån bord? 0.s. v., så synes det mycket väl kunna skemed enringj klocka; men intet rimligt skäl förefinnes hvarföre de skulle, medan der finnes en lag mot oljud, ega privilegium på att pina folk med nätt ; upp det värsta slag af oljud, som kan upp: i länkas. Att det mycket väl går för si utan ; hvissling å de små sluparne, det ha båtarne Ettan och Tvåan redan i många år visat, och hvad de större fartygen angår, så mvändes ä många bland dem fortfarande ;ingklockan, utan att man sport att derföre remmande glömt sig qvar fårtygen. Om, såsom vi hoppas, polismakten i detta iänscende gör hvad som ofelbart är dess pligt, se vi ingen anledning hvarföre icke less påbud skulle sträcka sig äfven till de ingpipor, med hvilka man på åtskilliga fabriker, som begagna ångkraft, börjat vå nalera arbetets örjan och afslutande. På åtskilliga verkstäder roar man sig för närvarande att vid dessa tillfällen hålla pinoedskapet i verksamhet flera minuter. —RFr