Aftonbladet – 25 maj 1861, sida 2

Våra domkapitel och en liten del af vårt presterskap ha länge stått ensamma mol landets enhäiliga opinion i sin åsigt om nyttan af katekesutanläsningens bibehållande. De ha nu likväl fått sig en bundsförvandt inom pressen i en af Kalmartidningarne. Kalmarposten har nemligen i sitt sista nummer tagit till orda i frågan och förklarat hela denna opinion för idel prat af några tidningsskrifvare, och särskilt är den goda tidningen mycket förgrymmad öfver Aftonbladet, som funnit nya elementarskolans direk: tions beslut om förbud mot katekesutanläsningen vara ett glädjande tidens tecken: 1 tidningens ögon deremot är detta direktionsbeslut ett mycket sorgligt tidstecken, emedan det visar att detta fördömande af katekesrabblet icke blott hos massan af befolkningen, utan äfven hos de mera bildade vinner mera gehör än de verkligt sakkunni5 å erfarenhet grundade mening.4 Tror å Kalmarposten verkligen, att sakkännedom i detta ämne ej finnes annat än hos prester och lekmän med säte och stämma i ett domkapitel? Med all aktning för dessa herrars lärdom och lärareförmåga — men i främsta rummet kompetenta att döma i denna fråga anse vi dem icke vara. Dit räkna vi först de föräldrar som sjelfva lägga hand vidsina barns religionsundervisning och som torde ha någon rätt att yttra sig i frågan, vidare de lärare som, vare sig i folkskolorna eller de andra offentliga skolorna, haft bästa tillfälle att erfara katekesrabblets verkningar ; och först och sist det sunda oförvillade menniskoförnuftet, som visserligen på somliga håll är mindre väl noteradt, men som det oaktadt är kändt för den seghet, hvarmed det,trots alla hinder; dock slutligen alltid tager ut sin rätt. Intet missbruk har funnits i verlden så groft att det ej funnit försvarare, och till och med sådana som varit fullt öfvertygade om dess förträfflighet och af dess upphörande förespått de hemskaste olyckor. Detta fenomen har uppenbarat sig på alla fält, på det religiösa och pedagogiska ej mindre än på det politiska och nationalekonomiska. Mäktiga intressen och gamla inrotade fördomar ha från urminnes tider kämpat för missbruks bibehållande under åberopande af Ssakkännedom4 och en mängd andra lika ärevördiga och grannt klingande ord. Men tidsströmmen har ryckt dem med sig, det nya har i sin tur blifvit gammalt, och nästa generation, äfven af domkapitelsiedamöter och deras -organer bland pressen, skall förvånas öfver att i en så solklar fråga mer än en mening kunnat vara rådande. K. M:t, som under den 17 innevarande månad förordnat föreståndaren vid Dags