Aftonbladet – 24 maj 1861, sida 3

TT PE As or TN RNA RN jej genast utfördes. Jag kunde det ej, ty jag visste ej då din adress. 1) Beröra vi en kropp, t. ex. ett stycke mei tall, så upptäcka vi hos honom en egenskap, tisom vi ej kunna se på hans yttre och som ij vi beteckna med benämningarne varm ela ler kall. Skilnaden mellan varm och kall . I beror likväl härvid blott på en jemförelse, -j1 det att den uttrycker att kroppen antin, igen är varmare eller mindre varm än han-i den, som berör den. I förra fallet strömmar värme öfver från den berörda kroppen till handen, som derigenom upprärmes; i sednare fallet tvärtom, och vi förnimma den temperalurnedsättning, som i handen uppstår, genom den deraf uppkommande värmeförlusten. Värme kan äfven öfvergå från en kropp till en annan utan att de båda kropparne beröra hvarandra. Om vi vända oss emot en eldbrasa, så känna vi tydligen attansigtet uppvärmes af elden. Detta går icke till på det viset att elden först uppvärmer den omgifvande luften och att denna sedan i sin ordning verkar på vår kropp; värmet kommer, tvärtom omedelbart till oss genom att ögonbliekligen genomtränga luften utan att betydligt uppvärma den. Derom kan man lättast öfvertyga sig genom att hastigt sätta en skärm emellan elden och ansigtet. Då försvinner ögonblickligen: känslan af värme, utan att likväl den luft, som omgifver ansigtet, undergår någon förändring. Detta värmets sätt att utbreda sig kallar man värmestrålning. Hon står — såsom vi. i det följande skola finna — i närmaste sammanhang med Jjusstrålningen, och genom hemne allena är det möjligt för solens värme att komma till jorden. Solvärmet utbreder sig i alla riktningar i verldsrymden utan ati lida någon annan förminskning i sm styrka än den som oundgängligen är förbunden med sjelfva utbredandet. Om detta värme på sin väg träffar en kropp, som det ej förmår genomtränga, så upptåger denna en del utat detsamma och uppvärmes deraf så småningom. Utom den verkan, som värmet utöfvar på vår känsel, varseblifver man vid, närmare betraktande af naturföreteelserna ännu mångfaldiga andra verkningar, som det förorsakar på den kroppsliga verlden. Bland dessa verkningar anföres här en som är af syn nerlig vigt att känna för kunskapen om värmets väsende. Man gör skilnad mellan de kroppslige föremålen efter det tillstånd, i hvilket de förekomma och som kallas kropparnes aggregattillstånd, nemligen det fasta, flytande och luftformiga tillståndet. I fasta kroppar sitta de särskilda delarnt så hårdt fast vid hvarandra att det för at skilja dem åt — således för att få sönder kroppen — behöfver användas en betydlig kraft. Dessa kroppar. göra äfven med större eller mindre styrka motstånd emot hvarje kraft, som hos dem sträfvar att åstadkomma en formförändring, hvilket blott förut sätter att delarne skjutas ur sitt naturligt inbördes läge, utan att derföre -helt och hål let åtskiljas ur sitt sammanbang med hvar andra. Luftformiga kroppar eller. — som de och kallas — gaser visa just det motsatta förhållandet. Delarne aflägsna sig med krafs och af sig sjelfva från hvarandra, och de behöfves derföre en yttre kraft för att qvarhålla en luftmassa i ett rum, emedan hon visar ett sträfvande att utan inskränkning till några gränser allt mer och mer utvidga sig. Man må ej härvid invända att ma icke märker detta sträfvande hos den at mosferiska luft, som omgifver oss. Dervid måste man nemligen betänka att luften i närheten af jordytan i sin ordning har er stor luftmassa öfver sig, hvars vigt den måste bära och som den måste lyfta, om den skall kunna utvidga sig. . Om man deremot sätter ett kärl, som är fyldt med luft, i förening med ett lufttomt, så kan man iakttagg att en luftström uppkommer och forifar änd: till dess att luften hunnit utbreda sig likformigt i båda kärlen: Förenar man med dessa ånyo ett lufttomt kärl, så inträffar samma företeelse 0. s. v. i oändlighet. De flytande kropparne intaga uti ifrågavarande afseende sin plats midtemellan dt fasta och lufttormiga. Dessa kroppars en I skilda delar förblifva af sig sjelfva på den plats de en gång fått; men de hålla icke så fast vid hvarandra som uti det fasta tillståndet. Med synnerlig lätthet låta de skjute sig ur sitt inbördes läge till hvarandra, så att en välskemassa — såsom bekant är — med ringaste ansträngning kan röras om. Ifrågavarande olikhet i kroppars tillstånd är en verkan af värmet. En och sammr kropp kan af värmet försättas i det ena aggregattillståndet efter det.andra. Låtom oss taga vattnet, med hvilket vi hafva så mycket att göra, såsom exempel. Vid låga temperaturer förekommer detta ämne i fast form under namn af is; vid en viss temperatur, som vi valt till nollpunkt på våra termo meterskalor, går isen öfver i flytande form och bildar så vatten, hvilket slutligen af värmet kan förvandlas till ånga. Ångbildninen. försiggår äfven vid lägre värmegrader, astän i ringa grad, och tilltager ansenligt i styrka med temperaturens stigande; och hvad man kallar kokning är en rask ångbildning, hvarvid hela vätskan kommer i häftig rörelse. : Samma tillståndsförändringar som hos vattnet kan man äfven skönja hos de flesta andra kroppar, blott. med det iakttagandet ati de erforderliga temperaturerna äro betydligt olika för olika kroppar. Qvicksilfyver t. ex. — en lika god metall som någon annan, såsom t. ex. bly, jern 0. s. v., öfvergår redan i flytande form vid en temperatur, som är 40? C. lägre än isens smältpunkt; de öfriga metallerna deremot behöfva för att smälta en vida högre-och flera af dem en ansenligt a Aa er 0 IEEE RSRNENDAEEDEE Or 4 SR