Aftonbladet – 15 maj 1861, sida 2

att hvarje dag äta en mycket yppig måltid till Guds ära och den heliga .modren kyrkans förherrligande. Historien förmäler att markis Thomas var så samvetsgrann i uppfyllandet af denna pligt, att han aldrig haft den rtingaste försummelse att förebrå sig i detta afseende. Man kan således föreställa sig, i hvilken samvetsvånda han måste befinna sig, då den obeveklige polismannen icke i ringaste män lät sig röras ai den berusande doft, som strömmade ut från det förnäma köket, lika litet. som af de melankoliska minerna hos bordskamraterna, hvilka af hjertats djup suekade öfver ett helgerån, som beröfvade dem deras goda middag, utan hårdnäckadat stod fast vid, att Thomas skulle se och med sina händer känna, att det öfven för biskopar fanns polisbetjenter och fängelser. Thomas måste nu gifva efter, antingen han trodde eller ej. Han kastade ännu en vemodig blick på sittångand2bord och utropade derpå med en djup suck: För första gången är jag dig otrogen! Derpå lyfte han sina ögon mot höjden och tillade, syftande på sina förföljare: Fader, förlåt dem; ty de veta ej hvad de göra! Thomas satt-således i citadellet. Han såg och kände, att han verkligen var i citadellet. och han hade sett och känt, att han blifvit ditförd af polisbetjenter, att. polisbetjenterna handlat i öfverensstämmelse net eh befallning från domstolen, att domstolen uppfyllde lagens föreskrifter, samt att bland lagarne äfven fanns den, som blifvit föreslagen af ministern. Siccardi, Skall Thomas nu ändtligen tro på Siccardis lag? Nej, han är Thomas och ännu mycket mera Thomas än aposteln Thomas. Marchese Thomas beslöt alltså att fortfarande icke tro på Siccardis lag; af afsky för densamma ville han utgifva sig för martyr Han sade derföre till sig sjelf: När de, som ledo för trons skull, voro martyrer, hvarföre skulle då icke jag också vara en martyr, då jag lider för appetitens skull? Och så uppräknade han sina lidanden och jemförde dem Piygsamt med Jesu Kristi lidanden.