Aftonbladet – 14 maj 1861, sida 3

en förbannelse i stället för en välsignelse för den, som mottog dem. Det är tillräckligt att iga, att Rouard, likasom tyvärr så många anra före honom, då han kom i besittning af så mycket penningar, som han aldrig någonsin hade haft och aldrig någonsin kunde vänta eller hoppas att åter få se på en gång, beslöt att njuta af lifvet, så länge penningarne räckte, och att göra sina vildaste drömmar om ett muntert och gladt lif till verklighet. Berättelsen om hans saturnalier innehålles i följande utdrag af generala lvokatens meddelande tiil .den franska krigsrätt, för hvilken öfverste Pinard af 34:de regementet var president och inför hvilken Rouard blef ställd den 11 April. Hnfvudinnehållet af detta meddelande består vä sentligen af Rouards egna bekännelser under de med honom hållna förhören samt utaf den af bans käresta, Denise Herbin, på dödsbädden afifna förklaring. Den 2 Dec. sistlidne år gjorde korporal Rouardien danslokal i Faubourg Poissonniere bekantskap med Denise Herbin, som förfärdigade artificiella blommor och bodde vid Rue S:t Denis — en täck flicka, endast 17 år gammal. De blefvo snart förälskade i hvarandra. Rouard hade en boning i Paris, dit han förde Denise, och han offrade åt henne hvarje ögonblick, som militärtjensten lemnade honom öfrig. Under de få veckor penningarne räckte lefde de ett muntert lif och brydde icke sina hufvuden mycket med att tänka på framtiden. Men då pungen var nära tom, upptäckte soldaten plötsligt att han var allvarsamt förälskad i flickan, medan det endast hade varit hans afsigt att en kort tid tleka kärestat med henne. an hade bedragit henne med afseende på sin ställning i lifvet, ty i stället för att tillstå för henne att allt hvad han egde utgjordes af återstoden af tjenstgöringspenningarne, hade han berättat henne att han var i besittning af privatförmögenhet och lofvat att gifva henne 50 francs i månaden — en betydlig extra inkomst för en arbeterska vid Rue S:t Denis. Denna brist på uppriktighet gjorde det dubbelt pinsamt för honom att bryta med Denise, något som han dock insåg icke kunde undvikas. Det var först sista dagen af den permissionstid han tillbragt hos henne, som han förmådde taga mod till sig för att omtala denna sak. Han började med att fråga henne: Huru, älskar du mig i sjelfva verket?4 — Hon gaf en trofast qvinnas svar: Jag älskar dig, emedan jag verkligen älskar dig; om du öfvergifver mig, så skall man finna mig i la Morgue (likhuset). — Vid detta svar uppstod plötsligt hos honom tanken på sjelfmord. Han sade flera gånger till henne att hon måste lemna honom, men hennes svar var beständigt: Hvart du går vill jag gå, och om du vill dö, så vill jag dö med dig. — Slutligen beslöto de älskande att dö tillsammans. De packade sina kläder i olika paketer och adresserade dem till de slägtingar, till hvilka de hade beslutat att efterlemna desamma. Derefter skref Rouard trenne bref: ett till sin fader, ett till sin sergeant och ett till Denises syster, i hvilka bref han omtalade det beslut de fattat. Medan dessa förberedelser egde rum, frågade Denise hvilket dödssätt de skulle välja. — Vi vilja sluta som vi hafva börjat, svarade han, vi vilja dö i ett lyckans ögonblick. Vi gjorde bekantskap i sCadran Bleu, låt oss äfven der sluta vår lefnad. På det döden må blifva hastig och ingen skall kunna rädda oss, vill jag stöta en dolk i ditt bröst, utdraga den och hastigt döda mig sjelf med samma blodiga dolk. — Rouard förklarar, att han genom att gifva henne denna blodiga skildring af döden hoppades göra henne rädd och förmå henne att afstå från sitt beslut, men att-chon, långt ifrån att blifva förskräckt genom hans ord, tvärtom i extas kastade sig i hans armar och utropade: En sådan ära hade jag dock aldrig vågat hoppas tt — Klockan 6 på aftonen den 9 Januari begaf sig Denise, åtföljd af Rouard, till butiken hos malame Vielle, der hon plägade arbeta; här utdeade hon sina små egodelar till de andra arbe:erskorna, kysste dem alla och tog ett högtidligt afsked at dem. Då hon gick bort, upplyftade won handen, såsom fransmännen vanligen göra lå de svära, och sade: Jag svär inför Gud och vid min moders aska, att jag skall taga lifvet ai nig!4 — Hennes väninnor, som alltid voro vana utt betrikta henne som öfverspänd, föll det icke :tt enda ögonblick in att tro, att denna ed var vlvarligt menad. Då de lemnat butiken, gingo Rouard och Denise till Bal Robert, der de danade till klockan 9, hvarefter de begåfvo sig till Jadran Bleu; men då de funno detta etablissement stängdt, gingo de till Michels restauration nidtemot och 5 ärde ett enskilt rum, penna, släck, papper och aftonmåltid. Vid ingången ill restaurationen sade Rouard till Denise: Låt nig dö ensam, jag skall sönderrifva brefven; nen hon stod fast vid sitt beslut att dö med ho10m, sprang bort till en i närheten befintlig breflåda och kastade brefven deri,i det hon sade: Nu kan du icke göra flera invändningar; de, ill hvilka jag har skrifvit, veta nu, att jag ville lö med dig. Sedan de inkommit i rummef, ades dolken på bordet och Rouard sade till Denise: Man skall få veta sanningen efter vår löd; jag skulle icke gerna vilja anses som en nördare. Derefter skref Denise på ett stycke vapper: YJag dör genom min älskares hand; jag var uppmanat honom att döda mig, emedan jag imnskar att dö med honom. Denise Herbin.v — Rouard skref derunder. följande ord: Jag dödar nin älskarinna, emedan hon önskar det; jag dör med henne, emedan jag så vill det. Rouard. — Klockan 11 på aftonen var den timma, som de bestämt till den blodiga gerningen, och deras sgon följde uppmärksamt urets visare. Då denna visade, att endast 8 minuter fattädes i den bestämda timman, sade Rouard: Timman tär kommen. Denise lade sig då på en soffa och blotrade sitt bröst. Rouard fattade dolken, gick bort ill henne och sade: Annu är det tid. Hans mening var att erfara, om hon icke ville föränlra sitt beslut. Hon svarade: Fuliborda det, och framför allt, låt mig icke lida! Han stödde derpå det ena knäet mot soffan och stötte det skarpa vupnet ända till fästet i hennes bröst. Hon utstötte en enda suck, tillslöt ögonen och vlef liggande orörlig. Rouard utdrog dolken och stötte den, varm och blodig som den var, i sitt bröst, så som han förut hade sagt. Han satte derpå dolkfästet mot Denises kropp, slog sina armar omkring henne och tryckte henne med sin fulla styrka deremot. Det är bekräftadt af vittnena (Denise dog nemligen icke på stälet), att hon sednare, medan hon låg på hospitalet, förklarade, att då hon kände att hennes :ilskare skälfde, pressade hon sig mot fästet af dolken så hårdt hon kunde, för att hjelpa till att trycka den djupare i hans kropp, hvarefter Rouard förlorade medvetandet och föll ned från soffan. En stund derefter återkom han till sansning och försökte samla sina tankar. Han kände en skärande smärta i sitt bröst och famlade efter sdolken, som han utdrog och lade på bordet, hvarefter han satte sig på soffan, der Denise låg. Det hade nu blifvit sent och uppassaren bultade på dörren till rummet. Denise, som! från soffan kunde nå dörren, hade ännu styrka nog att utsträcka handen och fråndraga rigeln. 1 Den förfärade uppassaren tillkallade Nm och j ( både Rouard och Denise blefvo förda till hospi1 talet S:t Louis, der det visade sig, att lungorna )å dem båda voro allvarsamt skadade, och der!7 Denise efter 20 dagar dog den 28 Janua DPanard är såtillvida frisk. att han kunna