Aftonbladet – 10 maj 1861, sida 3

el rendew); för det tredje, att han, grefve Sparre, förmodade att rätten ej skulle, genom ett a tånds beviljande, tillåta åklagaren att fortsätta den af honom började procedure för att än ytf terligare draga ut på tiden. Aklagaren, som ytterligare upprepade de för sitt yrkande andragna skil, klarade att han serligen icke ville till ytterligare stöd derfis ropa omständigheter, som tilläfventyrs hade sin förklaringsgrund uti en missskrifning, men att han eljest väl kunnat fästa sig vid den-omstänligheten, att i hä rifvarens bevis angående 1861 års mantalsskrifning finnes uppgifvet, att urendet om Brogård varit afslutadt på 5 år, hvarom dock ej ett ord funnes omförmäldt i det rrendekontrakt, af hvilket åklagaren hade hos onungens befallningshafvande erhållit en afskrift, den han nu företedde. ) Grefve Sparre hemställde hvad afseende en åklasare förtjenade, hvilken framkastade insinuationer på sådana grunder som de här anförda, och om ej allt detta ådagalade att hela åtalet endast sått ut på att åstadkomma en förföljelse. Grefven anhöll vidare att åklagaren måtte bestämdt örklara, huruvida han ifrågasatte verkligheten det afslutade arrendet och om han följaktlisen angå honom, grefve Sparre, för bedrägeri och förfalskning. Allagaren förklarade sig visserligen icke vilja vestrida att ett kontrakt förefunnes och att ett uwrende egde rum, men fortsatte sitt yrkande att få vittnen afhörda till ådagaläggande deraf att sontraktet blifvit uppgjordt i afsigt att derigenom skulle kunna tillskyndas grefve Sparre nytta af len bränvinsbränning, som omedelbart derefter i egendomen föranstaltades. Grefve Sparre hemställde huruvida häradsräten ansåge det nu af åklagaren såsom hans anslagelse uppgifna faktum innefatta någon förurytelse. Domhafvanden sporde med anledning häraf huvida det var grefve Sparres afsigt att bestrida vittnenas afhörande, och då grefven nekande besvarade denna fråga, fingo de af åklagaren åberopade, nu tillstädeskomna vittnena framträda och aflägga vittnesed och blefvo derpå hvar för sig hörda. Rättaren Söderberg, förut anställd å grefve Sparres egendom Lejondahl, numera förflyttad till Brogård, hade i Augusti månad, medan han ännu varit qvar på den förstnämnda egendomen, hört grefve Sparre yttra att han ämnade utarrendera egendomen åt hr Berg, och i Sept. tillsade honom denne att han skulle komma till honom på Brogård ssåsom hans biträde derstädes. Då vittnet kom till Brogård var bränneriets uppförande redan påbörjadt, och erinrade sig vittnet att zrefve Sparre en gång vid besök å egendomen varit nere och sett på det pågående arbetet å bränneriet. Grefve Sparre sporde vittnet om det hade något det ringaste I tro, att han haft någon befattning med bränvinsbränningen. Vittnet förklarade att honom veterligt detta ej vore händelsen. Domhafvanden sporde om vittnet ännu vore qvar å Brogård. Vittnet: Ja, såsom underinspektor. Grefve Sparre upplyste att detta vore så att förstå att Söderberg vore hr Bergs närmaste man å Särndomen. kligaren företedde inför rätten ett anonymt bref som blifvit honom tillsändt och hvilket, bärande till motto det kongl. valspråket: Land skall med lag byggas innehöll en uppgift att alla varor, som Treqvirerades till Brogård, fortfarande tagas i grefve Sparres namn, styrkande brefskrifvaren detta genom bifogande af en räkning utfärdad af handelshuset C. P. Möller komp. å diverse varor, köpta för grefve Sparre räkning på reqvisition af inspelktoren Berg. Vittnet Carlsson, också rättare vid Brogård, visste ej om grefven befattat sig med brinvinsbränningen och uppgaf att hr Berg på egen hand uppfört bränneriet, Byggmästaren Jansson, sBom i 6 år varit på Brogård, hade ungefär 5 veckor före bränningsterminens början blifvit af hr Berg skickad till egendomen Roggsta för att märka ned det bränneri, som skulle hemtas derifrån för att sedan uppsättas på Brogård. Egaren af Roggsta hade derunder frågat vittnet om hr Berg, såsom han hade uppgifvit var arrendator af Brogård. Vittnet, som då för första gången hörde omtalas atthr Berg skulle vara arrendator, hade dertill svarat såsom sanningen var, att han ej visste detta. Roggstaherrn hade emellertid tillagt, att Berg förbundit sig att till honom betala 4000 rdr så snart bränneriet blifvit nedfört till strand. Sedermera hade vittnet väl af folket på gården hört sägas att Berg skulle Yara arrendator, men visste ej huru dermed förhöll sig. Uklagaren anmärkte, att detta vittnesmål ådagalade att hr Berg ännu långt inne i September månad af gårdens folk betraktats endast såsom inspektor och att till och med gårdens gamla arbetare, såsom t. ex. Jansson, icke haft ig bekant eller kunnat förmärka att någon förndring i hans ställning bade inträdt. Rättaren Carlsson åter förekallad, för att tillspörjas när han fick kännedom om arrendet. klarade sig ha mycket väl känt till det, Ftyv — sede han — jag var med och skref under på kontraktet. Detta yttrande vållade ett ögonblicks konfusion, enär det företedda kontraktsexemplaret icke varit bevittnadt. Vid närmare efterseende befanns det likväl att Carlsson hade bevittnat den afskrift af kontraktet, som varit bilagd ansökningen till landshöfdingeembetet om tillåtelse att idka bränvinsbränning. Carlsson inföll derpå: Det var en annan fråga också — — —, Vid detta yttrande, som väckte någon sensation i tingssalen, afbröt Domhafvanden: Hvad, börjar vittnet nu också att framställa frågor. Grefve Sparre mellankom härvid och förklarade att det var kan som velat spörja vittnet om det hade sig någonting bekant, som gålve vittnet anledning tro, att han, grefven, haft med bränneriet att skaffa, hvilket vittnet nu förklarade icke vara händelsen. Orgelnisten Waldenström hade väl hört att Berg omtalat ett ifrågasatt arrende långt innan det nu ifrågavarande kontraktet kom till stånd, men hade sig ingenting vidare om saken bekant. Hade varit anställd såsom vittne å bränneriet, men derunder icke hört någonting, som gaf honom anledning tro att bränneriet drefs för grefve Sparres räkning. Jlagaren anhöll nu, sedan de tillstädeskomna vittnena blifvit hörda, om uppskof med målet, dels af förut uppgifna skäl, dels för att få förebringa den ytterligare bevisning, hvaraf han ville sig begagna. . rc Grefve Sparre invände, att då den bevisning, som hittills blifvit förebragt, vore ingen, och då det deraf borde vara klart, att hela saken blifvit anhängiggjord endast för att förfölja honom, så önskade han att åklagaren måtte åläggas uppvi silva hvilka frågor han hade att göra vittnena, på ; det rätten måtte blifva i tillfälle bedöma, om det som han vill med deras vittnesmål ådagalägga är något som kan enligt lag blifva föremål för beifran inför rätta. Grefvem ville vädja till nämnau den huruvida den hade sig bekant, att någon-) ting förekommit som gåfve stöd åt de af åklagaren framkastade insinuationer, och ville han, om nämnden icke kunde såsom sådan derom yttra sig, framdeles begära få en och annan at