Aftonbladet – 10 maj 1861, sida 3

Rättegångsoch Polissaker. Bränvinsbränningon på Brogård och landshöfdingen grefve Sparres arrendekontrakt. Ransakningen vid Tibble ting. (Forts. fr. onsdagsbladet.) Sedan grefve Sparre uppläst den skrift vi i föregående nummer återgifvit, framställde han mundtligen det yrkande, att åklagaren måtte åläggas Pestämdt uppgifva sina anklagelsepunkter och att det icke mätte tillåtas honom att här anställa ett inqvisitoriskt förhör i allmänhet för att sedermera på grund af vittnesberättelserna formulera anklagelser. Ålelagaren, som bad få anmärka, att det förevarande åtalet blifvit väckt med stöd af 88 8 i 1857 års bränvinsbrännings förordning, förklarade sig icke nu kunna ingå i besvarande af allt det, som grefve Sparre i sin skrift andragit, vare sig i sjelfva saken eller mot honom personligen. Några bestämda och slutliga påståenden kunde han så mycket mindre vara i tillfälle att nu omedelbart framställa, som det ännu ej vore utredt huruvida det varit grefve Sparre som låtit bränna eller om det varit hr Berg som brännt för egen räkning. Det vore just för att bringa klarhet i denna punkt som rättegången vore entamerad; viljande åklagaren nu endast fästa rättens uppmärksamhet derpå, att vid mantalsskrifningen för år 1860 grefve Sparre uppgifvits såsom egare och brukare, hr Berg deremot såsom inspektor å egendomen; att sedermera blifvit företedt ett kontrakt, upprättadt den 1 Sept. 1860, rörande ett arrende som skulle hafva tagit sin början redan den 14 Mars samma år, och att straxt efter nämnde kontrakts upprättande förberedelser började till bränvinsbrännings idkande å egendomen. Med hänseende till dessa förhållanden, hvilka föranledt det anhängiggjorda åtalet, förklarade åklagaren det han trodde sig kunna med vittnen styrka, att bränvinsbränningen å Brogård egt rum, för att grefve Sparre skulle af densamma hafva nytta, och att alltså grefven, såsom varande landshöfding, hade i strid mot s 1i förordningen om bränvins tillverkning, sig med sådan handtering befattat. Grefve Sparre invände häremot, för det första att mantal fningen för 1860, som förrättades i slutet af 1859, väl icke kan ha ringaste inflytande på karakteren af de öfverenskommelser och aftal som sedermera under loppet af året blifvit träffade; för det andra, att grefven visserligen så tillvida medgaf att han kunde hafva nytta af