Aftonbladet – 1 maj 1861, sida 3

Livar Did. Huru folken äta. (Slut fr. fredagsbl.) De gamla germanerna voro väl starka drinkare, som kunde tillbringa hela daga och nätter vid sina mjödoch ölkrus, men deras födoämnen sträckte sig icke utöfver hvad de tyska skogarne, floderna och hafskusterna erbjödo, och de hade der ett rikt urval af allehanda vildt, såsom till exempel hjortar och rådjur, vilda kaniner och harar, björnar, elgar och vildsvin; af fjäderfä: vilde dufvor, tjädrar, orrar, hjerpar, änder, vaktlar, starar och kramsfogel. Bland husdjuren lemnade hornboskapen, svinet, fåret. till och med hästen kraftiga kötträtter; vid offermåltiderna var isynnerhet hästkött omtyckt, och först vid kristendomens införande upphörde man att förtära sådant. Gröt al hatre, hirs eller bohvete utgjorde den huf vudsakliga vegetabiliska födan, och de inhemska kryddväxterna tillika med bär, som insyltade gåfvo retande syror, lemnade på de första tiderna kryddorna. Ju mångsidigare beröringen med utlandet och samhällslifvet inom landet blefvo, desto mera utbildade sig också kokkonsten; pepparn blet hufvudkryddan; derefter infördes ingefära. kanel, nejlika, muskot, och redan straxt efter korstågen blef genom venetianarne sockret allmännare infördt, ehuru det till följd af sitt höga pris blott sparsamt kunde användas och honing ännu fortfarande begag nades i stället. I 15:de och 16:de ärhundradet kommo de egentliga gästabuden i bruk. Dryckesgillen finner man hos folken på de mest olika kulturgrader. Söderhafsöboerna ha sina kawa-samqväm, d. v. s. kawaroten tuggas gemensamt, utspotltas derefter i eu träkärl, fyldt med vatten, hvarpå man kraftigt omrör massan, tilldess ett champagneartadt skum bildar sig på ytan, hvilket till slut till och med fräser öfver. När detta skum åter lagt sig, uppstår en klar, grön vätska, och punschen är färdig. Invånarne på Nikobaröarne ha ett palmvin, som de medelst ett bamburör tappa ur ett mycket bukigt lerkärl, kring hvilket sällskapet pratande, sjungande och spelande lägrat sig. I orienten utgöra kaffehusen medelpunkten för männernas sällskapslif, men de äts hemma, För muhamedanen är det förbjudet att dricka vin och spirituosa, och ehurv turkar, perser och stundom äfven högmögende araber i hemlighet hängifva sig åt njutningen af rusgifvande drycker, så får dock intet vin serveras vid måltiderna. Som man helt enkelt med handen upphemtar de finskurna bitarne ur fatet och sticker dem i munnen, och till och med äter de halfflytande rätterna på det sättet, att man ned doppar den ande handens fingrar i fatet och derpå tillsluter fingerspetsarne, för att transportera rätterna i den derigenom bildade håligheten, samt då vidare bordsdukar och servietter aldrig begagnas och vattnet är en dyrbar vara för öknens arabiska stammar, så går det icke synnerligen renligt till vid de arabiska måltiderna. Före måltiden tvättar väl hvarje arab sina händer, men åtnöjer sig derefter med att slicka fettet och saften af fingrarne samt att torka af händerna mot tältet, förklädet eller lädersabelbaljan. Max Maria v. Weber berättar om en måltid i tältet hos en scheik hos arikerna (norra Afrika), hvarvid en: bleckskål med vatten gick hand ur hand, i hvilken alla gästerna tvättade händerna efter måltiden; man fann det alldeles icke anstötligt, om någon, efter att ha doppat fingrarna i vattnet, förde kärlet till munnen och tog sig en klunk. — De lyckliga invånarne på Otaheiti, som ha öfverflöd på det klaraste käll-, flodoch hafsvatten, bada sig straxt efter måltiden. Afven hos dem slår man hela anrättningen i ett slags tråg, sällskapet hukar sig ned rundt omkring det och hvar och en begagnar handen för att fiska upp hvad som faller honom på läppen; det kan äfven hända att han lägger stycket tillbaka, om han ej finter det i sin smak, för att ej förhålla det för någon annan, hvilken det kan bättre smaka. Bland de folk, som äta fortast, stå nordamerikanarne främst; dessa, ständigt upptagna af göromål, behandla äfven ätandet såsom ett göromål, hvilket så snart som möjligt bör undanstökas, och sluka maten med nästan opassande brådska. De äro raka motsatsen till de betänksamt och ceremoniöst ätande kineserna, hyilka stiga upp mellan rätterna, röka en pipa eller förströ sig på annat sätt. Likasom turken har sitt kaffehus, så, har också kinesen sin teträdgård; för tillfredsställandet åf hungern sörja deremot särskilda måtställen. Öm en förnäm man har ett