Aftonbladet – 27 april 1861, sida 2

Just derföre, min Lauritz, får du ännu dröja några minuter... Är det alldeles nödvändigt, kan det icke hjelpas -— måste du ovilkorligt resa i dag? Hur grufligt, Juanna, att säga nej till den bönen, som: står i dina ögon! Men innan i morgon bittida nödgas jag varaiGöteborg. Lossningen är då slut, och lastningen begynner. Ju starkare verksamheten är, desto fortare tror jag mig döda dessa fyra månader, som ligga meilan mig och min sällhet. j Juannas tårar föllo nu likt ett rikt dagg å brudgummens bröst, till hvilket han dragit henne. Det hade varit så godt, sade hon sakta, att det stannat vid detafsked,som vi togoi år afton, och att jag i dag icke följt dig hit. Säger du det på allvar — kan du ångra att vår kärlek ännu fick ett minne attlefva på? Ty denna sista stund är ju så skön, så full af frid, att vi med salig glädje kunna gömma den. Nej, nej, ingen ånger! Det är blott skilsmässan som gör mig otacksam ... Och nu, Lauritz, låt oss icke förlänga hvad som dock måste ske! Nu har jag mod att åter stiga i båten... När du rott mig tillbaka till min udde, blåser du bort med morgonvinden, och jag jag gär all gömma mig i den enstgasto klyfta, der jag får gråta ostörds ... : Ötv n vaggade båten mot Juannss udde, och snart stötte den intill stranden. Den unge starke mannens armar slöto sig darrande omkring henne, hans kärleks hela verld...... Ännu några ögonblick, och han befann sig ensam 1 båten,