Aftonbladet – 27 april 1861, sida 2

ligheten att komma fort med kors och försakelse. I Berffendalen hade man en nära granne, enkan efter en tapper sekundlöjtnant vid flottan, Lorens Hellevi; och denna enka, sjelf i sina bästa år, en ståtlig och förträfflig qvinna, var öfyer sin son Lauritz, den unge Er som förde fartyg från Göteborg, lika stolt som den gamla hederliga och anspråkslösa fru Jetta Gude Giädda var öfver sin hurtiga dotter, hvilken hade ett eget litet kontor, mycket likt hennes salig Gudes — ty det innehöll hans skrifpulpet, hans gamla maskätna länstol, hans bokhylla, hans rangliga bord, till och med hans älsklingspipa, ja ända till hans gamla bruna lärftsgardin vid nedra ändan af fönstret. Och huru länge de bägge enkorna vid kaftekoppen skröto för hvarandra, började de icke anse som någon omöjlighet att deras tvänne -gårdslotter i framtiden kunde komma att utgöra en gärd. z Men kapten Lauritz hade längesedan i tysthet dristigt lyftat sina ögon upp till yngsta dottern i den gamla adliga familjen von B., som lefvat qvar i Bohuslän från den tiden, då det ännu var en norsk provins. I Tossene, moderförsamlingen, bodde en gren af denna familj, dock icke mera mäktig och rik som fordom — de gamla fejderna hade mycket blottat och förminskat dess krafter — men dock ännu alltid, om också endast i en sidogren, afkomlingar af stora herrar, höfdingar och berömda stridsmän. Den sköna och af alla älskade fröken Juanna, som vi nyss lärt känna, var tredje dottern af major Tönne von B., vanligen kallad blott herr Fönne på Byborg. 5Systrarna voro gifta långt bort i andra provinser; och sedan hennes moder, hvilken, föde i Spanien, som barn kommit öfver till Sverg.