Aftonbladet – 24 april 1861, sida 3

Och snabbare än ternan flyger genom luften, flög exbruden bort. Men; hennes rättvisa harm väckte inga sympatier i kretsen. Det är så ljuft att säga om en granne: Hon kunde ha sett sig för! Hvar menniska kunde ha sagt henne att det skulle barka åtskogs!4 Deremot väckte den öfvergifna hustrun, som kom med förlåtelsen och försoningen på läpparne, så mycket starkare och högljuddare sympatier, och Guris sista smädeord vadkungens gemålt tycktes riktigt gifva dem luft: Hurra, hurra för vadkungens gemål! skrek hela massan, och derpå följde en ursinnig ringdans kring. det unga paret. Nu först lyfte Jörgen upp hufvudet. Hans högmod var såradt af Guris iskalla och hånande farväl; och hennes förlust kändes med otrolig hast minskas i mån af den tillfredsställelse, som hans ögon förde till hjertat, ju längre och längre de fördjupade sig i den unga, nu så nya qvinnans åskådande. Var icke denna utomdess redan hans hustru, som han gift sig med, då hon var 16 år, och lemnat vid 17, sedan han föröfvat en handling, så låg att han aldrig förlät sig den sjelf. I nio år hade samvetsqvalen tyngt honom och en inre fruktan hindrat honom att skaffa sig underrättelser om huruvida offret för hans svartsjuka sinne och mordiska natur någonsin kommit sig, Han hade flytt minnet och med sin stams legera vandrande principer ansett bäst att låta det, som var förbi, också vara förbi... Då han hyllade andra dvinnor, hade han försökt att betrakta sig som fri; men då han blott hyllade bränvinsruset, såg han sig i sin rätta skepnad som bunden, tills han säkert visste sig fri, Men derom: ville han icke hafva visshet, ty dels kunde, hans samvetsqval växa än högre och dels,