Aftonbladet – 24 april 1861, sida 3

vissle han då. att ingen räddning skulle vara för honom, som, hittills åtminstone; haft cu dygd: ett slags trohet mot sin första kärlek. Det var nu en vacker syn att se den ståt-lige Jörgen med en viss ädel ödmjukhet nalkas den unga zigenerskan. eKan du di verkligen förlåta och glömma, Magna, alltsammans? Jag har aldrig älskat någon annan, Jörgen! Jag har spanat blott efter dig... Men du — vill du att jag skall gå ifrån dig? Aldrig .. ingen annan än du skall slita mitt silkestyg, mina guldkedjor och demantklockor. Jag skakar bort alla tankar å den, som ändå icke var värd att kallas örgen Koxs qvinna... Och tack nu, 20 vänner; från den förste till den siste, för det att ni hurrade för den rätta. Ni kan få göra om det igen! Men medan de nya hurraropen genljödo i klipporna, kom madam Guri inrusande i herrar bokhållares rum. NN Hvad står på... har fästmön fått kållern, eller har fästman satt knifven i strupen på någon rival ? Han var gift... gift — gift med ett gulfärgadt stycke, som rest hit efter honom! CAh, för knäfveln, det var ju ett himlens nådbudskap att hon fick veta det i tid! Då kan nu en annan vadkung, som är mindre farlig att handskas med, få vind i seglen! Tror herr Diedrichsen attjag skulle gifta mig i harmen — aldrig! Men friar Svante Sunesson just i qväll; så.-Kanske det är den enda qväll i hela lifvet jag tänker på något så dumt som giftermål. istorien förmäler ej om Svante Sunesson — hvilken kan antagas hafva varit samme person som vågat tillrättavisa sjelfvej kung Jörgen — friade den aftonen; men!