Aftonbladet – 20 april 1861, sida 3

fregatter, slupar och brännarefartyg. Den enda engelsman af rang, i hvars sällskap han tycktes finna mycket behag, var den öfverspände Caermarthen, hvars vurm förhafvet hade nägon likhet med hans egen, och hvilken kunde med sakkännedom tala om hvarje: del af ett farty från fören till aktern. Caermarthen kom i s stor gunst hos tsaren, att han af honom utverkade tillåtelse till införsel af en viss qvantitet tobak till Ryssland. Med skäl kunde man befara att det ryska presterskapet skulle uppstämma ett högljudt skrän mot hvarje mildring af den gamla stränghetea och ifrigt påstå att vanan att röka hemfölle under förkastelsedomen i det bibelspråk, der det heter att icke det; som går in i munnen, utan det, som kommer ut derur, befläckar menniskan. En deputation af köpmän, som hade företräde hos tsaren, uttalade dessa farhågor, men lugnades af den ton, hvarmed han förklarade att han visste huru han skulle hålla sina prester i styr. Evelyn tyckes icke ha fått någon synnerligen fördelaktig tanke om sin höge gäst. I sjelfva verket var det icke sannolikt att tsaren i egenskap af granne i huset skulle göra något godt intryck på bildade menniskor. Med alla de. stora egenskaper, som voro honom särskildt egna, förenade han alla de orenliga vanor, för hvilka hans landsmän då för tiden voro kända. Ända till sina dagars slut, under det att han inöfvade krigshärar, grundlade läroanstalter, upp: satte förslag till lagböcker, inrättade domstolär, anlade städer i öknar och sammanband aflägsna haf medelst kanaler, lefde han i sitt slott såsom ett svin i sin stia, och så ofta han befann sig såsom äst hos främmande herrskare, underlät han alrig att på deras tapeter och sammetsstatsbäddar lemna efter sig otvetydiga bevis på att en vilde varit der. Evelyns hus råkade i ett sådant tillstånd, att skattkammaren genom en betydlig penningesumma nedtystade hans klagomål. Mot slutet af Mars besökte tsaren Portsmouth, bevistade vid Spithead en låtsad strid till sjös, iakttog med spänd uppmärksamhet hvarje de kämpande flottornas rörelse och uttryckte den varmaste tacksägelse för den gästvänliga regering, som förunnat honom ett så präktigt, på en gång lärorikt och roande skådespel. Efter att ha vistats i England mer än tre månader; afreste han i bästa lynne. Den nödvändiga harmonien i uppfostran. Också ett bidrag till vapenöfningsfrågans lösning. Stockholm 1861. Författaren till. denna lilla skrift, hr O. v. Feilitzen, uttalar här några behjertansvärda ord, dels om uppfostran i allmänhet. dels ock i den med så mycken värma och talang diskuterade frågan om vapenöfningars införande i skolorna. Han utvecklar till en början sina åsigter öfver den har moni, som -bör ega rum emellan intellektuel. fysisk och moralisk uppfostran. Det är bekant huru man af ålder åt den förstnämnda inrymt en älltför stor plats på de öfrigas bekostnad. Det är äfven bekant huru på sednare tiden en liflig reaktion häremot uppstått till förmån för den fysiska uppfostran; för hvilket ändamål åtskilliga medel föreslagits. Bland dessa medel och till förekommande af den högt öfverklagade öfveransträngningen i våra skolor, har man sednast föreslagit bortkastandet af detaljer i det ena eller andra läroämnet. Författaren är ej af denna mening. Han anser lärjungen obestridligen ha mera nytta af att läsa ett ämne grundligt än att få en ytlig kunskap i flera, men att deremot vissa ämnen oviikörligen måste uppskjutas till en sednare ålder. Under det man vanligen anser enda korrektivet emot berörde öfveransträngning böra sökas i en förbättrad fysisk uppfostran, framhåller förf. ett hittills i uppfostran alltför mycket åsidosatt element, det moraliska. ans öfvertygelse är, at bristen på en fast moralisk grund förorsakat. denha brist på viljekraft, som utgör det mest framstående lytet -hös vår tid: ungdom, samt att så länge denna brist qvar står, det är fruktlöst att vilja hjelpa saker med inskränkande af Iektionstimmar och en omsorgsfull fysisk omvårdnad. De lekar man för skolorna med skäl föreslagit, skulle enligt förf:s tanka visserligen med begärlighet omfattas af gossar från 9 till 12 år. men hunna öfver denna gräns finna de sig för stora för dylika puerila njutningar, och flanera hellre på bakgatorna med cigarren i mun. Författaren tänker sig emellertid visst icke möjligheten alt endast med mo: ralens tillhjelp åstadkomma vilkoret för n förbättrad uppfostran, nemligen att omskaj.u. 9ss sjelfva och det redan fullvuxna släg: t. Till en sådan omskapnivg fordras helt andra, mera djupgående krafter al en -s8enn och Jefvande religion. Men ävad som på moralens väg kan vinnas, är återtagavdet al det föräldravälde, som gaf barnet r rätta plats inom famil: jen, . Någonting, hvars utmönstrande ifrigt blifvit. påyrkadt, hemlexorna, anser fört. böra i de flesta fall bibehållas, icke för deras vigt såsom meddelande kunskapsförråd; utan såsom det yttre moraliska sambandet emellan skolan och hemmet? Hvad ;vapenöfningen i skolorna angår, tror förf. dem böra anordnas så, att de komma att utgöra en konseqvent utveckling at gymnastiken. Han kan ej uppfatta dessa vapenöfningar annat än såsom medel till förverkligande af den åsigt, att det är hvarje medborgares pligt att i farans stund, men först då, på allvar gripa till vapen för att skydda hem och härd — fosterland och frihet. Skarpt klandrar han deremot den åsigt, som af skolungdomen vill dana befälsämnen, äfvensom allt hvad som innebär eft blott sken — således uniformer och dylikt. Under skoltiden bör ynglingen medelst en utsträckt gymnastik förvärfya tillräcklig färdighet i de förberedande militäriska öfningarna, för att genast vid sitt inträde vid akademien, men först då, i de rent militära obehindradt kunna deltaga. Venna lilla skrift afslutas med följande ord: : Det är sålunda vi från alla dessa medel, som stå uppfostraren till buds, vilja hemta det, som utbildar menniskan, ej blott den fysiska, utan framförallt den moraliska, i ordets vidsträcktaste omfattning. Och må vi ur denna tidens rörelse, som äfv en till skolorna sträcker sitt inflymn oo LÅ AN de, 2 fal guräår AT VP NR je