Aftonbladet – 20 april 1861, sida 3

alver. JINagot vidare skydd behotlde man 10: öfrigt ej under den arktiska regionens lång: Jsommardagar. På nämnda årstid gingo någr: engelska fartyg regelbundet för ankar i viken På stranden hölls marknad. Från ettafstånda många hnndra engelska mil infunno sig handlande till den enda marknaden, der de kund: utbyta hampa och tjära, hudar och talg, va och honing, sobelns och den siberiska vargen skinn samt störromm från Wolga mot tyger frår Manchester, knifvar från Sheffield, knappar frå Birmingham, socker från Jamaica samt peppa från Malabar. Med dessa artiklar köpslogs det öppet... Mer det fanns äfven en annan handel, som var ickt mindre liflig och vinstgifvande, ehuru de rysk: lagarne bestraffade den och de ryska prestern: bannlyste den. I allmänhet betrakvades furstarnes befallningar och presternas lärdomar medc djup aktning af moskoviterna. Men deras furstars och presters förenade anseende förmådde ej vänja dem af med bruket af tobak. Pipo kunde de ej förskaffa sig, men ett genomborradi kohorn gjorde dessås tjenst. Från hvarje mark nad i Archangel funno packor af den bästa VirGr RE skyndsamt väg till Tobolsk och Noworod. g Handelsberöringen mellan England och Ryss land gjorde vissa diplomatiska förbindelser nödvändiga. Dessa egde likväl blott tillfälligtvis rum. Tsaren hade icke något ständigt sändebud i London. Vi hade icke något ständigt sändeI bud i Moskwa, och icke en gång i Archangel fanns någon engelsk konsul. Tre eller fyra gåner på ett århundrade sändes utomordentliga beskickningar från Whitehall till Kremlin samt från Kremlin till Whitehall. De engelska sändebuden åtföljdes af historieskrifvare, hvilkas berättelser ännu i dag väcka intresse. Dessa historieskrifvare skildrade lifligt och ofta med bitterhet den vilda okunnigheten och det snuskiga armodet i det land, i hvilket de vistats. I det landet, sade de, fanns det hvarken litteratur eller vetenskap, hvarken lägre eller högre skolor. Först hundra år efter boktryckarekonstens uppänin infördes en enda tryckpress till Ryssland, och denna fann snart sin undergång vid en eldsvåda, som ansågs vara anstiftad af presterna. Ännu i 17:de århundra-! det bestod en prelats af högsta rangen bibliotek: af några handskrifter. Dessa handskrifter voro ! dessutom upprullade, ty bokbindarekonsten varl: okänd. De Näst uppfostrade män kunde knappt läsa och skrifva. et var mycket, om den sekreterare, åt hvilken ledningen af underhandlin: arne med fremmande makter var anförtrodd, unde framstamma så pe mycket latin, att han kunde göra sig förstådd. Aritmetiken var de dunkla tidernas aritmetik. Räkning med siffror var okänd. Till och med i den kejserliga skattkammaren räknade man medelst kulor, som voro uppträdda på trådar. Omkring herrskarens person skimrade allt af guld och ädla stenar, men till och med i hans mest prunkande slott fann man en irländsk kojas smuts och elände. Annu år 1633 anvisade man i Moskau åt de herrar, som utgjorde grefvens af Carlisle svit, ett gemensamt sofrum och sade dem att de måste bo tillsammans, om de ej skulle löpa fara att uppätas af råttorna. å läto de engelska sändebudens berättelser om sina äfventyr och vedermödor i Ryssland, och deras vittnesbörd bekräftades af de iakttagelser) man gjorde å ryska beskickningen i England. Främlingarna talade icke något af kulturspråken. Deras drä a deras rörelser, deras sätt att helsa hade en vil och barbarisk karakter. Sändebudet och de stora i hans svit voro så utstyrda, ätt hela London sprang att begapa dem, och så smutsiga, att ingen ville vidröra dem. Då de besökte hofbalerha, tappade de perlor och ohyra. Man talade om ett sän hud som brukade prygla adelsmännen i sin svit, då de nedsmutsade eller slarfvade bort någon af sina prydnader, och om en annan, som blott med möda kunde förhindras att med döden straffa sin son för brottet att raka af sig skägget och anlägga fransk drägt. Våra förfäder förvånades derföre icke litet, då de pe höra, att en ung barbar, som vid sjutton års ålder blifvit sjelfherrskare öfver det ofantliga): område, som sträcker sig från Sverges till Kinas gränser och hvars uppfostran var sämre än en engelsk förpaktares eller krämares, uppgiort ; planen till jätteartade framsteg, läst tillräckligt mycket af några bland vestra Europas språk, I för att kunna umgås med bildade män, omgifvit sig med talentfulle äfventyrare från olika -delar: af verlden, utskickat många af sina unga undersåter till främmande städer för att inhemta språk, konster och vetenskaper samt ändtligen k beslutit resa såsom privatman och genom personlig iakttagelse lära känna hemligheten af det ofantliga välståndet och makten hos vissa stater, hvilkas hela område icke på långt när uppgick till hundradedelen af hans besittningar. Egentligen kunde man ha väntat sig, att Frankrike skulle bli första föremålet för hans nyfikenhet, ty franska konungens älskvärdhet och värdighet; franska hofvets glans, franska härens disciplin samt de franska författarnes snille och kunskaper voro den tiden berömda i hela verlden. Men i tzarens hufvud hade tidigt en tanke rotfäst sig, hvilken han till sista ögonblicket förblef trogen... Hans rike var mindre än alla andra riken i stånd att bli en stor sjömakt. Mellan hans stater och Östersjön lågo svenska provinser. Mellan hans stater och Medelhafvet lågo Bosporen och Dardanellerna. Tillträde till hafvet egde han blott vid en breddgrad, der sjöfarten lång tid alla år är svår och NR Vid oceanen hade han blott en enda hamn, Årchangel, och Archangels hela sjöfart låg i främmande händer. Det fanns intet enda ryskt fartyg, som var större än en fiskarebåt. Likväl hade han af något skäl, som ej kan utrönas (?), en förkärlek förl sjöväsendet, hvilken öfvergick till passion, jal. nästan till en monomani. Hans inbillningskraft ): var uppfylld af styren, segel och rår. ennalstora ande, som var vuxen fältherns och statsmannens högsta pligter, sänkte sig till sjöfartens och skeppsbyggeriets obetydligaste detaljer. Den store eröfrarens och lagstiftarens mest brinnande äregirighet var att bli en god högbåtsman och skeppstimmerman. Derföre egde Holland och England en dragningskraft för honom, som fattades Versailles gallerier och terasser. Han kom till Amsterdam, kastade en blick in i varfven, anlade lotsdrägt, inskref sitt namn på arbetarelistan, förde yxan och hammaren, insatte pumpar och beslog segel. Sändebud, som ville betyga honom sin vördnad, sågo. sig till sin stora förtret tvungna att klättra upp i ett örlogsfartygs vanter och funno honom tronande på rånocken. Sådan var den furste, i hvars väg Londons: befolkning nu trängde sig. Hans dd figur, hans tankedigra panna, hans genomborrade svarta : ögon, hans näsas och muns tartariska former, häns behagliga leende, hans rynkande af ar nan, från hvilken en barbarisk tyranns hela stormande raseri och hathotade, och mer än allt detta en egendomlig nerfkramp, som för några ögonblick gjorde hans ansigte till ett föremål, hvilket man :ej kunde utan fasa. betrakta, den stora massa kött han åt, de flaskor bränvin . han tömde och dem han, såsom man trodde sig veta, egenhändigt med omsorg brännt, hofnarren, som pladdrade vid hans fötter, apan, som srimaserade bakom hans stol, voro nägra vecsors tid det vanliga samtalsämnet. Den högmoAdion kvrvoghet hvarmed han undandros sig of