Aftonbladet – 18 april 1861, sida 2

de vat ATA oc te a SE TNE FR teg amt af rofdjur dödade husdjur: 7 hästar, 531, vötkreatur, 7 svin, 318 getter, 646 får och 77 höns. TEATER. (UNGLIGA TEATERN: STrettio år af. en spelares lefnad, skådespel i 3 afdelningaraf Dutange och Dinaux, Återupptagandet af ett stycke, som förta gången gick öfver tiljan 1833 och nu ,;å närmare tio år icke varit uppfördt, utvör på sätt och vis en händelse och till-: Irager sig -derföre alltid en viss uppmärks samhet. Detta är en sällsynt ära äfven för eaterstycken af bättre halt, och att den cunnat ifrågakomma att skänkas åt ett stycke, . sådant :som det ifrågavarande, utvör ett betecknande vittnesbörd om teaterlirektionens smak och estetiska ståndpunkt: Här om någonsin hade väl det gamla ordspråket: Låt de döda hvila! bort ega illämplighet i hela dess vidd, eller också kan man med allt skäl vänta alt äfven få iterse på landets första scen stycken sålana. som Den blodiga nunnan, Klosteroffren, Falskmyntarne, Slottet Glenthorns kapell m. fl. blodiga och gräslighetsjägtande produkter af samma smak och från ungefär samma period. De båda författarne hafva redan uti arbetets titel tillkännagifvit att de velat sätta i scenisk handling en moralisk föreläsning öfver den mest förnedrande af alla menskliga passioner, spellustan, och de-hafva för detta ändamål på den breda basen af 30 år byggt ett opus, ganska rikt på händelsers det är sannt, men på samma gång öfverflödande utaf nerfoch sinnesskakande scener, der ingenting, från fadersförbannelsen till och med mordknifven i skurkens hand, blifvit obegagnadt för att slå an på den stora del af publiken, som behöfver sådana retmedel för att få antingen en oväckt eller ock en slappad fantasi att vibrera. Ifrån styckets början till dess slut sträckes man sålunda på den af de: båda författarne tillredda -pinbänker — man föres från spelhösets djuriska scener till de icke mindre ohyggliga i spelarens hem, der en värnlös qvinna lider ett förnedrande och upprörande martyrskap under hans nycker och hans våldsamhet, och vi fråga blott med hvad slags estetisk njutning åskådaren kan se denna arma, viljelösa varelse släpas hit och dit på golfvet af sin ursinnige tyrann, hvilken, icke nöjd med att förstöra sig sjelf och henne, äfven gör sina barn till tiggare för att tillfredsställa sin djuriska passion. Men, utropar man säkert, allt detta är ju sannt, allt detta händer, har händt och skall hända uti det verkliga lifvet, och det dramatiska konststycket skall ju vara en målning af detta? Det finnes åskådare för allarslag af skådespel, till och med för afrättningar. Det är fåfängt att. bestrida denna publik det nöje, som det Srysliga i sådana skådespel skänker dem, men derom torde man kunna blifva. ense, att det som obestridligen har förtjensten att vara rysligt, icke derföre obetingadt kan antagas vara skönt. Skådespelet Trettio år af en spelares lefnad t. ex.,. det är rysligt, fasaväckande, . det medgifves obetingadt, och derföre har det också sin publik; men är det på något sätt skönt? Nej! Och det är derföre man förvånas se det upptaget på en scen, som nju-. ter. rikligt understöd af staten just för att icke behöfva Ockra på en dålig eller förskämd smak, utan kunna arbeta på smakens förädling och höjande, så att efter hand den publik; som finner nöje och njutning i. det som: blott skakar nerverna eller kittlar sitinena, skall efter hand blifva allt mer och mer fåtalig. Man har, då man foördrat anslag för kongl. scenen, hvilken man då städse benämnt Snationalteatern, riktat förebråelser mot de enskilta teatrarne — till en del ganska orättvisa — att a ett motsatt system; att smeka de dåliga dlidelsernå, att ockra på den dåliga smaken 0, 5 y., man är derföre fullt berättigad att väntal det icke den af staten understödda institutionen för smakens förädling styr med fulla segel kurs i en med rätta fördömd riktning, och det är också derföre vi säga öppet och oförbehållsamt att ledaren af nationalteatern fullständigt missförstått sin och teaterns uppgift, då hati börjat ur arkivets. dam uppgräfva pjeser sådana som den, om hvilken vi här tala. Det är emel; lertid med stillfredsställelse ref. kan vits