Aftonbladet – 15 april 1861, sida 3

Om biskopsval i allmänhet och det nu förestående isynnerhet. Till Redaktionen af Aftonbladet! Vid sådana val tillförbindes hvarje röstande med ed, som omedelbart före valet aflägges, att nämna och föreslå sådana män, som efter hans bästa förstånd och samvete genom lärdom, embetsnit och gudsfruktan till det lediga biskopsembetet skickligast äro. Likväl förekomma vid dessa såsom vid andra val af vigt flitiga bearbetningar, hvilka icke sällan bestämma utgången. Att derföre an se de väljande samvetslösa vore att göra dem orätt. Men en stor del af dem föra en så menlös herdelefnad bland sin hjord, att när fråga blir om personer och saker utom denna trånga krets, äfven deras bästa förstånd icke är mycket alt bygga på. Kommer nu dertill den blygsamma meningen at! det förstånd, hvarpå 1 de lägre regionernr erfares en känbar brist, bör finnas iså myc: ket större öfverflöd i de högre, så är mar snart villig att följa den första vink, som tros komma från dessa ljusets rymde Att med upplysningar gå de villrädiga tillhanda anser ock en och annan för en kär pligt; icke heller bör man deri finna någon samvetslös intrig, så vida upplysningarne begäras och meddelas ömsesidigt under förtroligt samspråk mellan vänner eller under fri och öppen diskussion; ty huru skulle annorledes tvekan mellan flera, hvar på sitt vis utmärkta män, kunna undanrödjas? En annan karakter får dock en sådan öfverläggning, om man på förhand undviker att taga till råds de personer, hvilkas sakkännedom skulle kunna föranleda olika meningar. Detta var såsom vi med temlig visshet veta händelsen vid den prestsammankomst, som egde rum på hotelet i Linköping nätten efter biskop Hedrens-begrafning. I staden funnos flera prester, hvilka dels genom sin ställning föröfrigt, dels genom förut innehafda förtroendeuppdrag måste hafva kännedom om svenska kyrkans ypperste, men hvilka man likväl älligt undvek att tillkella. Om den diskussion, som dervid föreföll, förljudes litet, men deremot kungöres öppet resultatet, lydande å tvenne redaktörer af den i Lund utkommande kyrkotidningen, samt en temgen till åren kommen dignitär inom Linköpings stift, hvilken sjelf icke aspirerar platsen. Så kan man vara viss att erhålla en biskop af nyluthersk högkyrklig anda. När härtill lägges, att eh man af kända ar-. chiepiskopala sympatier begagnat en tillfälå lig audiens, erhållen för helt andra ändamål: för att förebära sig känna viljan på högr ort, och att tvenne högmögende, hvilka för ett tiotal sedan eller förr varit sjelfskrifna biskopskandidater, nu nöja sig med den anspråkslösare plats af ledare, hvilken gammal politisk vänskap dem anvisat, så är ej synnerligen svårt alt se, i hvars hand trådarne sammanlöpa. Icke är det hos summus episcopus: Han :står nog öfver de ultra-lundensiska — sympatierna. — Att han både känner och värderar kyrkans män utom denna fraktion, till och med en och annan hörande till Linköpings stift, visade han vid den doktorsutnämning, der han med denna värdighet hugnade en:eller ett par utmärkta män utom kapitlets förslag. Nen nog torde det finnas en annan ieke aldeles å hög vilja, som bjuder till, hvad den förmår för att på Linköpings biskopsstol få en pålitlig anhängare af den pölitiska och kyrkliga stelheten. Huruvida denna stelhet inom stiftet har nog mäktigt anhang för att segra