Aftonbladet – 6 april 1861, sida 2

med en veteran, hvars stympade kropp i lifstiden bar märke efter att hafva varit med der hvarest det gått hett tillk. Sista qvarlefvorna af fö re landtvärnissoldaten Lars Stenqvist öfverlemnades söndagen den 3 nästl. Mars åt jordens tysta gömma 1 Ö. Wingåkers kyrkogård i Södermanland. Stenqvist föddes vid Stenbäcken uti nyssnämnda församling den 25 Aug. 1784 och vistades i hemmet till år 1808, då den obevekliga konskriptionen kom. Lars var enda sonen, men då utom honom jemväl fanns en måg i huset, måste endera ut. Mågen, som hade hustru och barn, behöfdes bäst hemma; följaktligen måste sonen såsom landtvärn nu på en ganska allvarsam färd för första gången lemna fädernehuset, oviss om han någonsin mera skulle återse detsamma. Skilsmessan från hemmet var tvifvelsutan smärtsam, men Lars Stenqvist varjusticke den som länge saknade mod; vissheten att han gick att strida förkang och fädernesland gjorde hans steg lättare, hans blick ljusare oeh lifvade hans mod och längtan att snart få se fienden i synen. Den tvärsäkerhet i tal, sätt och hå!lning samt den orubbliga pålitlighet Stenqvist ända in i ålderdomen ådagalade visade att han icke heller saknat anlag för krigareyrket. Under nämnda krig tjenstgjorde Stenqvist till sjös på kanonslupen n:r 63, der han, under divisionschefen major Klerkers kommando, sysselsättes med kanonladdning och utmärkte sig både genom mod och raskhet. Hans ihärdiga arbete med att skjuta ryssar blef dock icke så långvarigt som han önskat. Efter att hafva deltagit i några drabbningar mellan svenska och ryska kanonbåtar, kom i affären vid Grönviks sund den 30 Augusti 1808 en fientlig kula och borttog hans båda armar, den ena ofvan och den andra strax nedom armbogen. Förut hade likväl i samma affär Stenqvist laddat öfver 60 skott och haft den tillfredsställelsen att se flera fientliga båtar gå i qvaf. örst 1810 återkom Stenqvist till sin födelseort — den ende af de omkring 30 landtvärnister från församlingen, hvilka samtidigt med honom utgingo. Hemkommen blef han, oaktadt sitt vanlottade tillstånd och prostens invändningar, tvenne gånger gift, men likväl för andra gängen enkling 1843. Förundransvärd var den fyndighet, Hvarigenom han förstod ersätta de förlorade armarne. Såsom brefbärare gick han ofta ganska långa vägar, och åtog sig Stenqvist ett uppdrag, så kunde man vara säker på att det blef med besked uträttadt. På sednare tiden aftogo likväl både helsa och krafter. Är 1848 måste han inflytta uti en liten Kammare vid församlingens fattighus, der han bodde tills för några år sedan; då genom grefvarne Lewenhaupts välvilliga försorg en liten treflig invalidbyggnad i närheten af Östra Wingåkers kyrka uppfördes. uti hvilken Stenqvist blef förste invaliden. denna fristad njöt gubben en temligen sorgfri ålderdom, helst de pensioner konungens nåd beredt honom stundom förstärktes genom ett och annat frivilligt sammanskott af välvilliga personer, tills han den 27 sistl. Februari slutade sina dagar vid 76 !, års ålder.