Man finner af denna redogörelse, att der dramatiska handlingen i detta stycke är skä ligen stillastående och att det egentligen är en social och politisk föreläsning i fyrå akter; :en föreläsning, rätt pikant och spän nande, men i åtskilliga fall skäligen abstrak och mycket odramatisk, liksom äfven flera af de figurer, som i stycket förekomma. Författaren har med konsiderationslös stränghet uppträdt emot penningearistokratien och det förtryck den utöfvar, han har bestämdt uttalat. sig emot kapitalets välde öfver pressen, han -har påstått att samhället i stället för den störtade bördsaristokratien icke fåt! nägot motsvarande vederlag, och slutligen har han på ett otvetydigt sätt förklarat det vådligt att gifva proletärens son en uppfostran, som höjer honom öfver sin klass, utan att i socialt hänseende närma honom till dem, med Kvilka han står jemnhögt i bildning. Men vi frukta att han, uti sin ifver att påpeka tidens stora fel och många missriktningar, blifvit icke så litet orättvis både mot kapitalet, dess moder arbetet, och dess en dag blifvande arfvinge intelligensen. Hvad som är fullt tydligt är, att författaren, fastän han förlagt handlingen till Julimonarkiens dagar, likväl skildrat dagens förhållanden uti det nya kejsardömet. Denne Vernouillet, som köper tidningar för att tjena sina egna intressen, är icke han — såsom vi redan antydt — en ny Och lätt igenkännelig upplaga af Mirds, hvars famösa process nu väcker allmän uppmärksamhet och som. innan katastrofen inträffade, hade köpt tvenne af de förnämsta bladen i Paris? Den ridderlige -markisen, när visas icke hans abStrakta figur tydligen på den nya regimens längtan efter att försona sig med och draga till sig den gamla legitimistiska adeln i Faubourg S:t Germain, och slutligen, hvad angår pressen, så, om man äfven erkänner att författaren har rätt uti mycket, kan man dock icke värja sig från den sidotanken, att det alls-icke kan illa upptagas af en regering, som satt munlås på den offentliga yttranderätten, att denna framställes på ett sätt, som synes i någon mån rättfärdiga ett så: dant förfarande. Pressens missbruk äro stora och många — äfven på närmare håll än i Paris finnas organer, som köpas för att tjena intressen i stället för ider och principer, men hela det nutida samhällets grundval hvilar dock alltid och orubbligt på pressens frihet, och man hade derför önskat att den skarpsynte författaren, lika djerft som han uttalat mycket annat, äfven sagt att det är det nuvarande tvånget i hans fädernesland, som till-stor:del lyckats att från pressen aflägsna intelligensen och satt penningemännen vid styret. Med allt detta blifver dock alltid Emile Augiers nya komedi en rätt märklig företeelse, och det är lätt att fatta, hvilket stort uppseende den skolat göra på platsen för handlingen. Vi hafva förut sagt att figurerna i stycket äro mycket abstrakta, och vi trö att man skall gifva oss rätt deruti, isynnerhet hvad den gamle markisen beträffar. Denne gengångare från lancien regime är en deus ex machina, som alltid kommer liksom på beställning, och för en man med hans åsigter är en fix id icke nog för att förmå honom till umgänge med så föraktliga personer. som en Vernouillet. Skall den unge Henri, författarens älsklingsfigur, vara en typisk framställning af det unga Frankrike, så beklaga vi dess framtid. Vi hade trott att man numera hade brutit med den gamla traditionen, att om en lätting icke duger till annat, så duger han till soldat, och vi finna denne unge odågas lättretliga hederskänsla alls icke stå i behörigt förhållande till det Hf -han för. Att den brottsliga makan lika litet saknas här som i de flesta andra franska komedier, är icke heller särdeles upplyftande, huru väl beslöjadt förhållandet mellan henne och de Sergines också är. Vi öfvergå nu till styckets utförande, hvilket; som vi förut yttrat, är ganska vårdadt och tillfredsställande: Främst bland de uppträdande ställa vi herr Stjernström, som i den gamle markisens roll uppträder med en finess och värdighet, hvilka gifva denna nåot sväfvande figur klar och full åskådlighet. Herr S. säger den gamle ädlingens sarkasmer lugnt och utan affektation, och är för öfrigt till sitt yttre en serdeles nobel gammal aristokrat, som man intresserar sig för med eller mot sin vilja. Herr Pousette som -Vernouillet har många lyckliga ögonblick och utför i allmänhet den ingalunda lätta rollen på ett jemnt och väl genomtänkt sätt. 1 sitt för öfrigt mycket lofvärda begär att tala naturligt och flytande gär herr P. ibland något för långt; han blir nemligen stundom så lågmäld att man har svårt att höra hvad han har att säga. Han gör sig älven skyldig till en liten glömska, men som stör gånska mycket, han lemnar nemligen vid tredje aktens slut de 100.000 frånes tvär på bordet i den för öppna dörren stående tidningsbyrån. Saken kan synas vara en obetydlighet, men är det icke, då man betänker att allraminst en Vernouillet glömmer hågot så vigligt som en penningsumma. Herr Lagerqvist öfverdrilver kanske något det eyniska hos den -redan af författaren chargerade figuren Giboyer, i synnerhet i fjerde akten, på balen; der han helt och hållet glömmer, att han är parisare, och synes oss alltför tölpaktig för att rimligtvis kunna tolereras uti en sådan d tet. Det kan visst icke falla någon in att af Giboyer fordra god ton; men vi anse den ur fickan uppdragna snuggant alldeles tillräcklig för att beteckna, att han är en främling i salongerna; och tro att han gerna kunde visa litet mera yttre lefnadsvett än nu är fallet. MIl Forssman utför markisinnans roll med. ganska mycken säkerhet; enligt vårt omdöme lyckas hon böst uti att framställa det FE 2 TS Ng ONE SEA ee OA