Aftonbladet – 5 april 1861, sida 2

Frans Josef emot Ludvig Kossuth. Kossuth har i det bekanta målet rörande de ungerska banknoter, som; han låtit i London trycka, men hvilka sedermera togos i beslag, inlemnat en under edsförpligtelse afgifven förklaring (affidavit) mot sin vederpart Frans Josef, kejsare af Österrike, konung af Ungern och Böhmen. Vi meddela här dess hufvudsakliga innehåll: Jag, Ludvig Kossuth, förklarar och tager på min ed följande: 1. Jag är fill börden en ungersk adelsman. Då konung Ferdinand upphörde att vara konung i Ungern och tronen derigenom blef ledig, utnämndes jag af den lagligen sammankallade och konstituerade ungerska landtdagen den 14 April. 1849 till guvernör, tilldess landtdagen fattat sitt beslut om landets permanenta regeringsform. Denna min utnämning tillika med de genom densamma åt mig gifna rättigheter och funktioner ha aldrig blifvit återtagna, och ej heller har efter Ferdinand V någon blifvit kallad till Ungerns tron eller blifvit af den dertill uteslutande berättigade landtdagen krönt till konung af Ungern. 2. Käranden i denna rättegång är icke och har aldrig varit konung af Ungern hvarken de jure eller de faeto. Icke de jure, emedan konung Ferdinand V ännu lefver och enär enligt Art. 2 i 1723 års lag tronföljden blott kan öfvergå på den närmaste arfvingen. De facto åter kan ingen vara konung i Ungern, som ej inom 6 månader efter den förre konungens död blifvit krönt i landet. 3. Käranden, som i stämningen oriktigt kallar sig konung af Ungern, har aldrig egt och eger ännu i dag icke uteslutande rättighet att utgifva pappersmynt för Ungern. Till och med om käranden vore verklig konung af Ungern, skulle han icke utan landtdagens samtycke egt befogenhet till en dylik sedelutgilning. En sådan rättighet har aldrig af landtdagen blifvit någon enda konung i Ungern gifven, tvärtom har densamma formligen protesterat mot att en konung at egen maktfullkomlighet utgifver ungerskt pappersmynt. Jag var den enda person, som någonsin blifvit af landtdagen bemyndigad att utgifva ungerska sedlar, nemligen år 1848, då jag var konung Ferdinand V:s finansminister, och år 1849 i min egenskap af landets guvernör. 4. Käranden egde icke och eger ännu i dag icke uteslutande privilegium att på något slags för Ungera bestämdt dokument låta påtrycka det nationella vapnet, hvilket i slämningen oriktigt betecknas såsom det ungerska konungavapnet. Han skulle icke ens ega ett sådant uteslutande privilegium, om han verkligen vore konung af Ungern, hvilket han icke är. Det har nemligen aldrig funnits något kungligt ungerskt vapen, utan endast ett ungerskt landsvapen, hvaraf kronan är en beståndsdel. Att aftrycka detta vapen är icke något uteslutande privilegium för konungen; hvem som helst eger aftrycka det på tidningar, etiketter och dylikt, och detta sker i enlighet med landets lagar, som väl tala om Regni corona och Regni insigne, men aldrig om regis corona och regis insigne. 5. På de nu af mig tryckta sedlarna finnes landsvapnet endast i randprydnaden och ingalunda i ändamål att förskaffa dessa sedlar något slags autenticitet.